Mina pojkar.

Idag hade jag den stora äran att ta in alla hästarna (2 av dem är mina och de resterande 3 är stallägarens). Detta har jag aldrig roat mig med förut, utan i så fall har jag bara tagit in B1 och B2 även kallade Bongo och Fåntratten.  I alla fall. Jag tänkte vara lite smart, logistiskt tänkt.

Det är nämligen såhär att vi har ett mycket nyfiket litet russ-sto i stallet vid namn Ida. Hon har en tendens att smita ur hagen om man inte sätter tillbaka undertråden. Så jag tänkte att det enklaste vore ju att ta in henne först, sen de andra två damerna, Dolly och Alfiglia, samtidigt och när de var inne så kunde jag ta in Bongo o Monarch. Sagt och gjort, Ida följde snällt med in i stallet. Bingo och Monarch sjöng jättevackert för oss när vi gick från Idas hage till stallet. Jättevackert verkligen. Någon form av testosteronkör på 2.

Dolly och Alfiglia väntade snällt i hagen medan jag styrde in russ-monstret i stallet. De följde jättesnällt med in i stallet de med, även de till tonerna av testosteronkören. Väl inne i stallet så TOKBRUNSTAR Alfiglia som har ett väldigt annorlunda sätt att visa detta på. Hon lägger sig nämligen på marken och skvätter. Lägger sig ner på marken. Föreställ er detta om hon skulle bli betäckt? I alla fall, alla är vi tydligen olika.

Monarch som nu blivit en mycket yster 2 åring, för ovanlighetens skull, ville absolut följa med in i stallet. Precis som alltid i och för sig. Han har en tendens att stå JÄTTENÄRA grinden så att jag verkligen INTE missar att han faktiskt vill gå in. Så även idag, fast med en lite mer hysterisk tendes. Självklart får han en stöt av grinden och gör p r e c i s som sin far – drar iväg i 100km/h med diverse bocksprång och sparkar och frustande. Men såklart med spetsade lyckliga ponnyöron. Sen var det ju mitt fel att han fått en stöt. Så han skulle inte prata med mig, alls.

Detta fick mig OSÖKT att tänka på ett tillfälle för 5,5 år sedan då jag råkade ge Graffe en stöt när jag tog av honom regntäcket. Han pratade inte med mig på två dagar. Envis.

Så envis var dock inte hans son, utan det tog väl kanske 1,5 minut för honom att förlåta mig. Duktig brun ponnyskrutt! När vi då skulle närma oss den fruktansvärt farliga grinden så stannade Monarch 2 meter ifrån. Jag försökte snällt förklara för Monarch att vi inte kommer ut ur hagen om vi inte går genom just, grinden. Mja, okejda så följde han med, studsandes. Glatt hoppande på stället med diverse frustningar och glada tillrop (?) sedan föll poletten ner och han gick snällt med mig in i stallet.

Kvar ute var då Bingo, som självklart kände sig SJUKT förödmjukad över att ha blivit lämnad kvar sist och att pojkspolingen Monarch hade fått gå in till damerna först. Jag föreställde mig att Bingo skulle ha bråttom in. Men icke sa Nicke. Han stod så snällt vid grinden och väntade tills jag hade hängt upp den på stolpen och sa nu går vi. När vi väl kom in i stallet så kom det även lite glada tillrop ur Bingo, för första gången hittills. Sen gick han snällt in i sin box och flög 2 meter i luften när jag släppte en morot i hans krubba…

Jag reflekterar ofta över hur olika Monarch och Bingo är. Helt fantastiskt. Båda är så otroligt snälla båda två men två HELT olika personligheter.