Häst

Kapitel 1

Det var som om jag öppnade ögonen för första gången. Allting som skett fram tills nu kändes så obetydligt och långt ifrån mig. Allting hände så fort, det var knappt så att jag hann uppfatta vad som faktiskt hände. Plötsligt var synen alldeles dimmig och kroppen kändes trög och stel. Vad var det som hände egentligen, vart var jag på väg? Jag försökte vända mig om för att se efter, men ingenting fungerade. Antingen såg jag inte längre, eller så var rummet omkring mig alldeles för mörkt. Jag kunde inte avgöra om mina ögon  var öppna, jag försökte sträcka mina händer mot dem för att känna efter. Händerna rörde sig inte ur fläcken. Hur mycket jag än försökte att röra dem så låg de bara där, orörliga. Paniken grep tag i mig. Jag försökte lyfta min ena hand ytterligare en gång utan att lyckas. Blinkade jag ens, jag kände plötsligt ingenting. Hur mycket jag än stretade emot så ville min kropp inte lyda mig. Allting var bara svart. Jag försökte vända min kropp till andra sidan, men ingenting hände. Allting var bara väldigt mörkt. Andades jag överhuvudtaget eller låg jag bara här som en menlös hög. Ingenting stämde och plötsligt infann sig känslan av att det ändå inte spelade någon roll. Det var mörkt och tyst. Jag slutade göra allting och lät tystnaden och mörkret ta över. Sen blev det väldigt tyst. Hade det varit såhär tyst innan eller var det bara jag som märkt av det först nu? Jag började frysa häftigt och jag kände hur kroppen ville skaka men den låg bara där. Jag skakade på insidan. Andades jag, jag försökte känna efter men mindes inte längre hur det kändes när man andades. Det var som om allting jag varit fram tills nu bara försvann. Allting jag lärt mig och alla saker jag varit med om var bara borta. Hjärnan började kännas trög och matt. Skulle jag ge upp nu och bara låta tystnaden och mörkret föra mig längre bort ifrån det jag jag så omsorgsfullt skapat. Det var över nu.

Det stack som en syl i ögonen. Ljuset. Jag hade tappat uppfattningen om tid och rum. Hur länge hade jag legat här? Ljuset var ovanligt rött och väldigt skumt, men det var ljusare än tidigare. Jag försökte vända mig emot ljuset men det var som om kroppen satt fast. Det gick inte att röra sig. Det enda jag lyckades göra var att vrida lite på kroppen den här gången. För första gången märkte jag hur trångt det var där jag befann mig. Vart var jag egentligen, hur hamnade jag här? Ljuset försvann igen och allting blev mörkt och stilla. Plötsligt började det mörker jag befann mig i att röra sig. Jag kunde inte hejda rörelsen, jag slungades fram och tillbaka i mörkret. Jag stötte i någonting mjukt av och ann. Sen stannade det och ljuset jag mötts utav innan uppenbarade sig igen. Var det bara jag eller hade tystnaden ersatts med en massa dova ljud som omgav mig. Hade jag hört detta innan? Jag försökte röra på mig igen men på samma gång började utrymmet jag låg i att röra sig och jag slungades återigen från sida till sida utan att kunna stanna upp. Det var som att bli vaggad till sömns och innan jag visste ordet av så hade jag glidit in i drömmarnas värld.
Jag vet inte hur länge jag hade sovit. Jag kunde fortfarande inte urskilja om mina ögon var öppna eller inte, det var mörkt igen. Utrymmet vaggade sakta från sida till sida och de dova ljuden jag hört innan var tillbaka. Jag kände hur en våg av energi slog över mig där jag låg orörlig. Det var omöjligt att ligga stilla nu. Jag vände och vred på mig så mycket jag förmådde och försökte på alla vis att streta med kroppen åt alla möjliga håll. Det var segt och trögt men ju mer jag vred mig desto lättare blev det. Det var skönt att äntligen kunna röra på sig. Undrar hur länge sen det var som jag faktiskt hade rört på mig. Känslan av att tid och rum inte längre existerade sköljde över mig som en kall dusch. Hur hade jag hamnat här egentligen och vart befann jag mig. Ett sting av sorg gick igenom mig. Sorgen slet lite i mig, men känslan av dess ursprung kändes vag. Varför kände jag sorg nu och över vad? Känslan försvann lika fort som den kom och jag vaggades sakta fram och tillbaka igen. Det kändes som att minnet av den jag en gång varit sakta suddades ut. Minnen blev allt svagare och förmågor jag tidigare erhållit suddades ut. Livet började om på nytt.

Ibland var det mörkt och ibland nådde ett röd-rosa ljus mig. Det var varmt här inne nu och jag började känna mig mer och mer som hemma här. Jag sov mycket. När jag var vaken levde jag rövare så gott jag förmådde. Det började bli väldigt trångt här nu. Jag kunde fortfarande inte uppfatta mer än ljuset, jag såg ingenting, kunde inte urskilja någonting annat. De dova ljuden blev allt starkare med dagarna som gick och vaggandet från sida till sida verkade aldrig upphöra. Ibland kändes det som om jag tappade mark, som om jag bara föll fritt ut i tomma intet för att landa mjukt och behagligt i värmen igen. Nya ljud uppenbarade sig ibland och ibland var det som mitt utrymmet trycktes ihop från alla håll. Jag fick panik och stretade emot så mycket jag kunde för att inte mitt varma lilla krypin skulle falla samman. Det här var min verklighet, där jag flöt omkring. Jag kunde inte längre minnas hur det var att andas. Jag kunde inte längre minnas hur det var att leva. Jag bara fanns här i mitt mörker. Ibland vaggade mitt lilla bo snabbare än vanligt från sida till sida. Jag skuffades runt upp och ner för att i nästa stund bara hänga fritt som om jag vore i luften. Min kropp kändes annorlunda. Den rörde sig inte som den brukade göra. Någonting kändes väldigt annorlunda men var det var mindes jag inte längre.

Hästnörd och tillika Webbutvecklare som driver företaget Stuteri Valorous som inriktar sig på att utforma stilrena och enkla webblösningar för hästfolk, samt bedriver en connemarauppfödning i mindre skala. Leg. Sjuksköterska. www.valorous.se

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.