Erfarenheter

Varför jag a l l t i d rider med hjälm.

Även om han är min bästa vän och jag litar på honom, så känns det ändå lite säkrare att ha hjälmen.

Okej, jag kanske ska börja med att erkänna att det finns några enstaka bilder på mig där jag sitter på Monia utan hjälm. Jag kan berätta vidare att varje gång jag har suttit på mina hästar utan hjälm så har hästen stått stilla. Detta är ju såklart ingen garanti att någonting inte skulle kunna hända men jag sitter då upp för att ta ett kort och sedan sitter jag lika snabbt av. Jag rider, aldrig, utan hjälm. Jag körde, aldrig, ponnytrav utan hjälm. En gång glömde jag hjälmen när jag selade ut Dis, jag vände och gick in och hämtade hjälmen. Om det är något jag får min pappa att köpa till mig utan någon motivering så är det – hjälmen.

När jag står nere på akutmottagningen så började plötsligt personalen inne på avdelningen att rusa omkring. Tempot som normalt sett är högt blir plötsligt ännu högre. Det flyttas sängar, både tomma och med patienter i. Det blir som ett litet kaos inuti det stora kaoset som oftast råder inne på en akutmottagning. Jag är där i ett helt annat ärende. Jag ska hämta en patient upp till avdelningen där jag har praktik. Det är när dörrarna öppnas från ambulansintaget som akutavdelningen först stannar upp. In kommer 2 ambulanssjuksköterskor som mellan sig har en bår. På båren står en annan ambulanssjuksköterska på knä och gör hjärt- och lungräddning på personen som ligger på båren.
Jag ser bara den knäande ambulanssjukskötaren först. Det är inte förrän de rundar ett hörn och är på väg emot akutrummet som jag ser ridstövlarna. Ridstövlar. En iskall kår går igenom hela min kropp. Allt blod rasade från mitt huvud långt ner i mina fötter. De var fulla med gräs, löv och lera. Det såg ut som om personen, som ridstövlarna tillhörde, rullat runt ordentligt på en lerig backe. På den korta sträckan från ambulansintaget till akutrummet hinner jag uppfatta mycket. Det känns ett tag som om tiden står stilla. Genom mitt huvud far tankarna om jag visste att någon utav mina vänner skulle ut och rida idag? Känner jag någon som har sådana ridstövlar? Rör sig personen? Blir det imma i syrgasmasken? Sedan slår det mig, är det en tjej eller kille som ligger på båren?

Generellt så får alla som plockas upp av ambulansen en syrgasmask med 4 liter syrgas på. Denna syrgasmask var inte som de jag har uppe på min avdelning. Denna syrgasmask var full med blod. Jag ser att personen som ligger på båren har långt mörkt hår. Jag tog två steg åt sidan för att försöka se tydligare i detta inferno som sker rakt framför mig. Det ser ut att vara en ung tjej. Det ser ut att vara. Jag kan inte se för ansiktet är svårt sargat och det är hår, blod, lera och koagel överallt. Dessutom täcks halva ansiktet av syrgasmasken. Det kommer akutläkare springande mot akutrummet. Det sista jag hinner lägga märke till innan dörrarna stängs bakom båren är att personen på båren inte har rört en endaste fena. Jag såg ingen bröstkorg höja sig eller sänka sig, inga huvudrörelser och det faktum att ambulanssjuksköterskan fortfarande försökte att ge hjärtmassage sa ju sig självt…

Några skälvande minuter senare är allting tyst på akutavdelningen igen.

In genom akutmottagningen kommer ett par. I ena handen har kvinnan en mössa som såg ut att ha rullat med ridstövlarna på backen. Den gråa mössan är fläckig och full med lera och gräs. Det ser väldigt sammanbitna ut båda två. Deras ansikten är vita och de stirrar tomt framför sig när de möter en sjuksköterska. Jag hör inte vad de säger, men jag kan anta att de undrar vad som händer. De går in i ett undersökningsrum. Jag gissar först att det är föräldrarna men det verkar vara detta par som hittat personen på båren.
Några minuter senare förstår jag att de inkomna paret inte är patientens föräldrar för då kommer en kvinna inrusande på avdelningen. Hon skriker och ser sig vilt omkring. Hon skriker ett kvinnonamn. Hennes ögon är uppspärrade och det här är ren och skär panik personifierad. Dörren till undersökningsrummet öppnas och kvinnan som stormat in på avdelningen ombeds komma in i undersökningsrummet. Detta är nog flickans mamma.
Efter några minuter hör jag hur någon skriker. Sådär så att det går rysningar genom hela kroppen. Jag fick direkt tårar i ögonen. Även fast jag hade insett redan tidigare att livet nog hade runnit av den där flickan på båren så blev allting så verkligt precis nu.

Jag hör nu kvinnan förbannar allting på jordklotet. Hästen. Sportlovet. Stallet. Men kanske framför allt så förbannar hon sig själv. Efter ungefär 10 minuter så kommer ytterligare en panikslagen människa in på akuten. Han ser svårt chockad ut. Han är sammanbiten och ser ut att leta efter någon inne på avdelningen. Även han ombeds komma in i undersökningsrummet. Det som följer nu är hjärtskärande skrik, hulkningar och gråt. Jag hade så svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag hör hur även mannen förbannar allting levande.

Nu är allting tyst. Dörrarna öppnas till akutrummet och två stycken akutläkare lämnar rummet. Ambulanssjuksköterskorna kommer ut inte långt efter. Vad jag tror är två undersköterskor går nu in i rummet. Strax därefter kommer de två frustrerade människorna ut från undersökningsrummet. Kvinnan är helt svullen i ansiktet av gråt. Mannen håller sin arm omkring henne och de går med bestämda steg mot akutrummet…

Det enda jag tänker nu är, jag skulle aldrig vilja placera mina föräldrar i den här situationen. Jag börjar direkt tänka på mina ridande vänner och hur svårt det skulle kännas att behöva mötas av det här. Livet är så otroligt skört.

Jag vet inte vad som egentligen hände flickan på båren. Men det faktum att mössan var minst lika nedsölad som ridstövlarna och att det var mössväder ute får mig att tänka att det var mössan som var den enda huvudbonaden. 

Hästnörd och tillika Webbutvecklare som driver företaget Stuteri Valorous som inriktar sig på att utforma stilrena och enkla webblösningar för hästfolk, samt bedriver en connemarauppfödning i mindre skala. Leg. Sjuksköterska. www.valorous.se

En kommentar

  • Agnes

    Usch och fy, jag får riktiga rysningar. Jag kan inget annat än hålla med heller. Själv skulle jag A L D R I G ge mig ut på en ridtur utan hjälm! Enda undantaget har varit, precis som du skrev, att sitta av direkt efter ett par tagna bilder.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.