En olycka händer sällan ensam…

Igår hände det där som inte får hända. Bingo blev sparkad. Mitt emellan ögonen fick stoet in en spark och 1000 tankar gick igenom mitt huvud. Bingo var till synes okej, om man bortser ifrån det 3 cm långa jack som uppstod i pannan. Det började rinna lite näsblod och jag ledde in honom i boxen. Han var okej (och är okej) hela tiden. Han var så som man förmodligen är när man blir sparkad mitt i ansiktet. Näsblodet upphörde med en gång.

Jag är otroligt försiktig med mina hästar och ringde inte en utan tre veterinärer. Den första, distriktsveterinären skrek praktiskt taget i mitt öra att jag skulle lasta honom på en gång och köra till Helsingborg för han var troligtvis väldigt illa skadad. Hon hade inte ens sett honom.

Jag ringde Helsingborg och talade med veterinären där. Hon sa att så länge det inte rinner massor med blod ur vare sig såret eller näsan så ska jag vara lugn. Håll koll på honom så att han inte blir dåsig, snurrig, vinglig eller om det plötsligt blir en väldig svullnad. Och så tempen såklart. 38,1 direkt efter träffen, väldigt godtagbart. Den tredje veterinären sa i princip exakt samma sak.

Jag var i stallet 1,5h extra med en stackars klasskompis som hamnade mitt i detta. Jag kollade honom var 5:e minut, inget konstigt. Han åt, drack och vilade. Några gånger var jag tvungen att svälja en annalkande kväljning. Magen drog ihop sig som ett russin. Orolig är bara förnamnet. Jag ringde självklart Rune också och det känns skönt att ha en hästägare som litar på att jag gör precis allting för mina hästar och om jag kunde skulle jag linda in dem i bomull.

21:30 var jag tillbaka i stallet för att kolla till Bingo. Han hade ätit all sin mat och kastade sig över betforn. Höet hade också slunkit ner tillsammans med 10 litet vatten. Inget nytt näsblod. Pust. Ska nog kunna sova i natt ändå, tänkte jag samtidigt som jag tackade min lyckliga stjärna att Jonas höll min hand.

7:00 prick vaknade jag. Det gick inte att sova längre. Jag låg och vände och vred mig till 8:00 sen gick det inte längre. Jag klädde mig och gick långsamt emot bilen. Samtidigt som jag vill veta att han är okej så är jag lika orolig att jag ska mötas av något jag inte vill se. När jag kom till stallet hade han ätit nästan allt hö men allt kraftfodret och druckit mer vatten. Han hade nog precis gnäggat eller frustat för det var lite blod på mulen och i näsborrarna. Jag måste släppa ut honom tänkte jag för att se hur han är.

Bingo galopperade glatt iväg och frustade, gnäggade och hoppade rundor. Precis som vanligt, om man bortser från blodet som ytligt färgade hans mule röd igen. Tog ett djupt andetag, det KAN lika gärna vara gammalt blod. Det var inte det lättaste att få tag på honom igen, lyckligast i världen över att få vara ute. Jag gick och betade honom en stund för att se om det rann nytt blod – det gjorde det inte. Jag torkade ur näsborrarna mot Bingos vilja, självfallet, och sedan dess (1h sen) har det inte runnit något blod.

Jag ringde veterinären på Helsingborg igen, bara för att vara säker. Hon sa:
Kolla temp, allmäntillstånd, hur han äter, dricker, skiter och om det luktar konstigt i näsborren. Annars kan du vara lugn det brukar blöda lite nån dag efter.

Bingo står inne, på min egen och veterinärens inrådan för att försöka ge de blodkärl som har brustit lite tid att läka ihop igen. Bingo är såklart väldigt missnöjd men står och tittar ut genom sitt fönster samtidigt som han tuggar i sig lite hö.

Jag är fortfarande skakis och orolig även fast han visar alla tecken på att vara helt okej. Det är lustigt det här med djur, de får en att slå i marken mentalt men ändå kan vi inte leva utan dem…

09:20 hade han 38,1.