Minnen som bleknar.

För varje dag som går så bleknar mina minnen av alla hästar som på något vis har påverkat mitt liv. Det gör ont att veta att jag kanske inte minns alla magiska stunder om några år. Minnena med Grafit svalnar sakta men eftersom jag har skrivit ner nästan allting så finns det fortfarande kvar för mig att läsa och uppfriska mitt minne. Idag la Carina upp en bild på Dis på min Facebook-logg. Jag började såklart gråta på en gång. Underbara lilla Dis. Så mycket roligt som jag har haft med den ponnyn, men också väldigt mycket sorg. Idag minns jag som tur var mest det som var bra och det som var roligt och allt som hon lärde mig under de nästan 3 år som hon fanns i mitt liv.

Det finns så mycket som jag aldrig vill glömma, men så finns det såklart saker som jag faktiskt VILL glömma också och sakta men säkert så försvinner även de minnena, tack och lov.

Det finns både människor och hästar som jag helst bara vill glömma men sen finns det ju saker som jag vill minnas, helst för alltid. T ex första gången jag red en ridlektion på Dama frá Kirkjubae för Nina Keskitalo. Eller när jag red en lektion på Assar från Fors och skrapade av halva mitt knä på staketet för att jag kom alldeles för nära. Eller när jag slog Charlotte och Assar med Dama i Öltölten.  Eller första gången jag var på ridläger på Brolöten och fick rida Ringwood (Hillside Star II) och träffade Grafit, Juno, Joop och Emelie för första gången. Jag minns f o r t f a r a n d e vilken låtsom Emelie spelade i ridhuset när hon tränade Grafit en dag.

Jag minns när jag var på praktik på Brolöten och Chris hade smugit ner en film på Lambay Inver i den kasse med filmer jag fick låna och titta på och sa att jag skulle nog titta på den filmen först. Eller sista gången jag skrittade fram Contact på en tävlingsplats i Lidköping. Det var hantverkare som borrade och sågade i sargen men Contact rörde inte en min.

Jag minns när min kusin köpte sin häst Spencer (f -87, Primör – Herkules – Cyrano) och hur avundsjuk jag var. Jag minns när Grafit klev av transporten i mitt stall 2006, eller när jag såg honom sista gången 2008. Jag minns första hästutställningen med Grafit och första gången jag fick visa någon annans häst (Lady Stardust f -06, Fendth RC 55 – Rolls Royce RC 49 – Clifden Wind RC 17).  Jag minns precis hur nervös jag var inför VM för unga uppfödare på Irland och hur jag önskade att min mentor hade kunnat följa med och stöttat mig.
Jag minns min första fölvisning och vilken min första stora hingstkärlek var (förutom Inver då självfallet).

Allting som vi upplever påverkas oss, vare sig vi vill eller inte. Jag är uppvuxen med Centerpartiet eftersom min mamma är mycket involverad i partiet på ett eller annat sätt så jag har ju träffat Eskil Erlandsson sedan jag bara var några månader gammal. Han har ju, tro det eller ej, alltid velat att jag ska hålla på med den enda ”riktiga rasen” – New Forest menar han då. Jag minns när jag ledde ”Mountain” till en utställning i Vinslöv och jag mötte Eskil på vägen och han skrattade och ropade efter mig ”Fortfarande fel ras!!”
Ett stort ögonblick i mitt liv var nu i Vetland när jag möter Eskil i stallgången och han frågar ”Så, vart har du din hingst någonstans?”. Han hade alltså koll på att jag skulle komma dit med min hingstunge. Eskil, iförd kostym och finskor, klev in i Monarchs box och synade honom från topp till tå. ”Inte illa alls” sa han och flinade.

Eller första gången jag träffade Önnarps Monia RC 1293.

Ingen kunde vara lyckligare än jag när pappa äntligen sa ja till att köpa en ny häst eftersom Grafit aldrig skulle bli densamme igen. Monia har verkligen kastat guld över mitt liv och nu även Matildas. Hon har lämnat 2 helt underbara avkommor varav den ena förgyller min dag varenda dag.

Första gången jag såg Valorous Monarch. Något som jag aldrig någonsin kommer att glömma och allting han har lärt mig under de 3 år som han har funnits i mitt liv.