Stress + Nanna + Bingo = dålig kombo

I tisdags jobbade jag på det äldreboende där jag har jobbat i 1,5 år. När jag åkte dit på morgonen så visste jag inte att det skulle bli min sista dag på boendet, men så blev det tyvärr. Det berodde verkligen inte på varken personal, boende eller jobbet i sig utan på en chef som lovat mig någonting som sedan inte vidhölls. Mycket tråkigt.

Detta gjorde att när jag på min 150 minuter långa rast mitt på dagen var i stallet så var jag ganska stressad. Jag insåg redan när jag sadlade och tränsade Bingo att det här nog inte kommer att bli bra. Men jag satt upp ändå. Det blev halvbra. Mitt huvud satt under armen och jag var i alla fall så pass klok att jag direkt insåg att det var mig det var fel på och sänkte kraven på Bingo. Istället för att jobba mycket med slutor och öppnor som vi normalt sätt gör så fokuserade jag på att han skulle gå ett bra tempo i traven och vara så mjuk och medgörlig som möjligt. För jag var verkligen inte där. Pernilla kommenterade även detta dagen efter att det nog inte varit en kanondag för mig att rida när jag var upprörd.

Hästar är verkligen inga dumma djur. Något jag minns allra mest från tiden med Grafit var att om jag var arg eller upprörd så var han 10 gånger värre. Då var han minst lika arg som jag var fast med moms! Det kanske är så med hingstar? Jag har aldrig upplevt det med Monia som ändå varit min sen 2008. Hon ställer alltid upp. Men Grafit han var en riktig jävel om jag var på dåligt humör. Men om jag istället var harmonisk och lugn och fokuserad på det jag gjorde så var han – Sveriges bästa dressyrponny och jag den mest lyckligt lottade tjejen i Sverige. 🙂

Jag tror att Bingo fungerar likadant. Han är en väldigt känslig och mjuk kille och blir jag arg och frustrerad på honom så blir han arg och frustrerad på mig. Väldigt logiskt egentligen. Jag skäms lite när jag inser att jag inte borde suttit upp, nu hände visserligen ingenting eftersom jag, olikt många andra, inte la skulden på hästen utan bara insåg att det var mitt fel att det gick dåligt. Han var så irriterad att han H O P P A D E över en markbom… Sen insåg han att det var 3 st till så han var tvungen att skritta resten. Söt ! 🙂

På tal om att hästar inte är ”korkade flyktdjur”, Pernillas Seattle var på besiktning igår och det visade sig att hon tyvärr var 0,5 grad halt på vänster fram. Attans, skit och alla andra synonymer. Det blev Metacam-behandling i 10 dagar. När Pernilla tog ut förpackningen så var vi överens om att den oralalösningen var enklast, eftersom den går att spruta in i munnen. Tji fick vi, så att säga. Seattle, a.k.a Fluffy, skulle minsann inte för allt smör i Småland ha Metacam. Det blev liksom en grej. Hon stod och slog med huvudet oavsett vad vi gjorde. Hon sträckte upp sig ända upp till taket och satte näsan högst, fanns inte en sportsmössa att vi skulle få in en spruta. Men jag är tyvärr av det virket att – allt går. Det handlar bara om att vara så envis som möjligt. Så, jag hängde mig i grimman, Pernilla höll i kedjan och sedan stoppade jag in ett utav mina fingrar i mungipan på Fluffy och sedan höll jag kvar det där tills dess att hon insåg att det egentligen inte var så farligt. Sedan drog jag ut fingret och satte sprutan längsmed mitt finger och sedan in i hennes mun, sen sa jag bara ”TRYCK! TRYCK!” till Pernilla som fick assistera med att trycka in ampullen och VIPS så hade Fluffy, det mesta av, Metacamen i munnen. Resterande del hade jag och Pernilla på oss. Så jag kommer nog gå ohalt i ett par dagar 😉

Det finns givetvis en gräns för vad som går och inte går, men det allra mesta går, det gäller bara att vara envis som synden. Och att akta sig själv så att du inte hamnar i kläm eller får hästen över sig. Tacka vet jag ponnyer 😉