Lördag 19/1 2013

För två veckor sedan ungefär så stod en utav Pernillas hästar med ett sticksår på baksidan av ena kotan. Från början såg det ut som ett väldigt litet sår, men efter ett par dagar så blev såret ganska fult och geggigt + att hästen stod med feber plötsligt en dag. Detta övergick till en hälta och vi tillkallade veterinär. Hästen fick penicillin men eftersom det var helt omöjligt, med risk för våra liv, att spruta den så fick vi ge upp våra försök att sätta en nål i halsen och övergick till Hippotrim istället. Hästen blev mycket bättre på Hippotrimmet men dagen efter sista dosen så stod hästen med ett tjockt framben igen och dessutom 39,7 i feber – detta var i lördags.
—

Jag åkte till stallet som vanligt efter att ha lämnat gallrena till mitt stall hos min kära morbror som ska svetsa dem åt mig till fönsterna. Jag var väl i stallet vid ungefär halv 13 skulle jag tro. Jag gjorde i ordning allting och longerade Bingo en stund på ridbanan. När jag tog in honom så möter jag Pernilla vid stallet och hon säger att hennes häst inte ser helt okej ut, ”hoppas den inte är halt nu igen…”. Jag ställde in Bingo medan Pernilla tog in hästen och tog av bandaget (sprit-bandag enligt veterinären som vi hade där 6-7 dagar tidigare). Jag ställde in Bingo och gick och pulade med mitt när Pernilla kommer och säger att hästen ÄR halt och att den dessutom har 39,7 graders feber. Skit. Vi överlägger huruvida vi ska köra den till Helsingborg eller inte men kommer fram till att vi väntar i alla fall en timme för att se om benet svullnar ytterligare eller om febern är högre.

Jag går för att ta in Monarch som inte gjort något de senaste dagarna var OM NÅGOT på tårna och for på bakbenen över hela stallplanen på väg till boxen. När vi kommer in i stallet så har han så bråttom att han halkar in i stallet och ligger plötsligt med bakbenen i Bingos box och frambenen i sin egen. Pernilla hör bara att det dundrar till inne i stallet. Monarch reser sig upp och går snällt och lite chockat in i sin box. Han står sedan och drar upp sitt vänstra bakben och visar klart och tydligt att han slog i detta när han gick omkull. Jag går in och känner igenom hela benet och konstaterar att ingenting är brutet, varmt eller blodigt för tillfället. Jag visar Agnes att mina händer inte är blodiga för hon står oroligt utanför och tittar in på Monarch och hans ben. Jag möter Pernilla i dörren som undrar vad som har hänt och jag förklarar att han legat och simmat på stallgolvet en sväng och att han förmodligen dragit i sitt ben. Några minuter senare så blöder han från benet och jag kan fastställa att han har rispat upp två stycken två centimeter långa hål på utsidan av sitt vänstra bakben. Jaja, ingen fara på taket, det är kallt och bra och det värsta som kan hända är att han står med ett tjockt bakben dagen därpå för sannolikheten att det är bakteriertillväxt i minus 12 grader är gaaaaanska liten.

Vi går in för att dricka kaffe och för att värma Agnes som nu både är lite chockad och kall efter att Monarch har trillat på golvet och dessutom blöder. Pernilla och jag diskuterar ytterligare om vi ska ringa Helsingborg och rådgöra med dem om vi ska köra feberhästen till djursjukhuset. Pernilla går ut för att kolla hästen igen och benet har svullnat. Vi ringer Helsingborg som tycker att vi ska köra. Okej, ja men det är inte mer att göra än att köra då.  Jag går in och börjar klä på Agnes och Pernilla kör bort bilen till släpet för att koppla på och klär sedan på hästen. Det visar sig att Pernillas transport inte vill samarbeta med bilen så inga lysen fungerar på transporten. Lustigt, jag erbjuder henne att pröva min transport – men det är lika mörkt där. Jaha?! Fram med instruktionsmanualen och leta reda på om det är en säkring som har gått i Pernillas bil.

Varför använde ni inte din bil undrar ni säkert? Jo, för att jag hade pyspunka på ett bakdäck så min bil var aldrig intressant i detta sammanhang.

 

Pernilla ringer upp till Emanuelssons i Risinge och hör om de kanske har en bil vi kan låna för hon visste att de hade en jeep som kunde dra hennes 2400kg hästsläp. Jo, de har en bil vi kan låna så de kommer ner med den. Då är det ju bara det lilla krusidullet med Agnes bilbarnstol som står i Pernillas bil. Vi meckar efter lite möda loss den och inväntar sedan den nya bilen. Bilen anländer och vi backar till den till Pernillas släp – bäckmörkt. Händer inte ett smack när vi stoppar i kontakten. NEHE, då prövar vi mitt släp bara ”för säkerhetsskull” för sannolikheten att båda släpens lampor slutat fungerar samma kväll verkar väldigt långsökt. Jo, mitt släp fungerade fint. Så vi kopplar på mitt släp och meckar sedan in Agnes barnstol i bilen och gör i ordning för avfärd. Agnes i barnstolen och hästen i släpet kör vi från Tveta kl 18:39. Efter att ha tankat i Norremark så styr vi kosan emot Helsingborg, en nätt liten resa på 3 timmar ungefär.

Vi anländer utanför Djursjukhuset vid 22:00 tiden och vi får komma in med hästen. Temperaturen visar nu 38,0 när assistenten tempar. Aha… Jaja, vi tempar igen för hästen stod inte helt stilla. Då visar den 38,3… Vi ställer in hästen i ett undersökningsbås och veterinären kommer och bedömer hästens fula sårskada. Den behöver röntgas, så sagt och gjort vi går bort till röntgen. Hästen röntgas, klockan tickar. De kan inte se någonting på röntgen utan hon leds in i ett undersökningsbås igen och får en kanyl fastsatt i halsen och veterinären sondar såret som visar sig vara nästan 2 cm djupt. Hej och hå. Klockan börjar närma sig 12-snåret när vi får bekräftat att hästen blir kvar och vi kan börja köra hem igen. Stackars lilla Agnes 3,5 har mycket tappert hållit sig vaken hela tiden men börjar nu bli väldigt, väldigt trött och så även vi. Mycket kaffe sa vi och tittade på varandra. Sedan packade vi transporten och slog fasta vid 90 km/h på E4an hem, raka vägen. Vi hoppar in i bilen och kör iväg lättade över att vi gjort rätt i att köra henne till Helsingborg även fast klockan är mitt i natten.

När vi kör i från Helsingborg så noterar jag att färddatorn i bilen vi lånat visar ”Range 190 km” jag tänker inte mer på det för min bil visar hur långt jag har kört, inte hur långt jag har kvar…

 

Det flyter på riktigt bra, bilen rullar fint, Agnes sover som en stock och jag gör mitt yttersta för att hålla låda i bilen (inte så svårt för er som känner mig 😉 ) så att Pernilla inte ska somna bakom ratten, typiskt dålig grej på ett typiskt dåligt tillfälle. Hur som haver, det går på bra och strax innan Växjö kläcker jag ur mig ”Nu orkar inte färddatorn ens räkna hur långt vi har kört, det är bara tre sträck!” Do you see where I’m going here? Det ringer inga som helst klockor hos oss utan vi skrattar bara över dagen och kvällens sjuka upplägg med trasiga hästar och bilar och en resa på 40 mil..

Så kommer vi till Kråkenäs-backen. Typ 5 km kvar. Då DÖR bilen. D Ö R. Jag tittar förvånat på Pernilla och frågar (notera klockan är 02:12 en lördagsnatt) ”Bromsar du??” Hon svarar lika förvånat ”NEJ VARFÖR SKULLE JAG BROMSA?!”. Bilen stannar fint mitt i backen. Vi brister ut i ASGARV, det här ÄR ju inte sant. Går bilen sönder nu? Och vem ringer vi klockan 02:12 en lördagsnatt. Pernilla börjar ringa folk i sin mobil och då går det sakta upp ett ljus för mig. Range 190km… VI HAR JU FÖR FAN SOPPATORSK!!! Vi skrattar om möjligt ännu mer och Pernilla LOVAR dyrt och heligt att köpa blond hårfärg tills imorgon, för min del är ju det loppet kört då jag är platinablond och VERKLIGEN gjorde skäl för min hårfärg. Vi skrattar, och skrattar och tror inte våra ögon. Pernilla får tag i Emanuelssons som är kvällens H J Ä L T A R!! De kommer ut till oss där vi står mitt i en backe mitt i natten.

Åseda-bussen hann stanna och konstatera, inför oss, att ”vi står lite dumt till”. Tackar ödmjukast för att de klockan 02:30 är villiga att peka ut det KLART uppenbara.

 

De har med sig sin Pick-up och Pernillas bil som de lånat och säger bara ”men stackars människor ta nu den här bilen och kör hem vi ordnar det här”. Sagt och gjort, vi tar Pernillas bil och åker hem. Pernilla bär in Agnes och jag deras tillhörigheter, säger tack och godnatt  och går emot min bil.

Tror ni, ens ett ögonblick, att mitt bilhelvete startar klockan 03:10. NEJ, VARFÖR skulle den starta just nu när allting annat gått så himla bra? Arg som ett bi marscherar jag in till Pernilla, suger hennes bilnyckel säger ”Jag lånar din bil.” hon bara skrattar instämmande ”Ah vi ses imorgon”. Sedan kör jag hem… Jag var hemma i min säng klockan 04:00 något mör efter 40 mil i ett obekvämt säte, på ett obekvämt betonggolv i flera timmar. Jag somnade ovaggad.