Det blir sällan som man tänkt sig…

Igår gick vi och drog oss i stallet.. Vi skulle byta sårskadehästens bandage för det var 4 dagar sedan det sattes dit. Vi fixade med koksaltlösning och läste på hur vi skulle lyckas få dit ett Robert Jones-bandage.

Pernilla flyttade hästen från sin box in i skötplatsen, i ögonvrån såg vi båda två att den var halt… Okej så Pernilla började ta av bandaget och när vi tagit bort vet-flex och ett lager bomull så märker vi att det har blött igenom resten. Det är inte ovanligt att det blöder igenom efter att stygnen har tagits. Men det kändes inte bra. När vi kommer in till sista gasbindan och Solvaline padden så bekräftas våra farhågor. Kotan är svullen som en medelstor mango och det ser inte bra ut. Pernilla tar en paus och ringer HBG igen medan jag går och mockar.

Medan jag mockar går jag igenom mina sårkunskaper i huvudet och rådgör, med mig själv, att göra ett försök att genom att blöta upp det som sitter kvar få bort tejpbitar och dylikt så att vi kan SE såret för just nu är det bara ett inferno av tejpbitar/hud/blod/koagel och såret gapar öppet…

Jag går tillbaka till skötplatsen, dränker mina händer i desinficering och börjar hälla koksaltlösning på såret. En del lossnar, även hennes hud. Skit i jävla kubik. Ringer ”min veterinär” och även hon tycker att vi ska köra till Helsingborg. Operationssnittet gapar helt öppet, de tog stygnen torsdagen innan vi hämtade henne och de la om henne dagen vi hämtade henne. Det känns som om jag håller i en stor vattenballong och när jag tvättar så rinner blodet ut. Det rinner i alla fall blod tänkte jag.. Luktade inte illa. Detta förmedlade jag till veterinären på HBG ungefär 3 timmar innan vi var framme på HBG. Bara att lasta och åka.

Vi lastar av, får komma direkt in. Veterinärerna kliar sig i bakhuvudet. Det var ju så fint när hästen fick åka hem. Nu är den halt och jättesvullen och såret gapar verkligen öppet. Veterinären (!!) tvättar såret och lägger om det. Han tar även blodprover direkt på henne och sedan får Pernilla leda henne i löpargången. Halt. Jätte, jättehalt.

Magkänslan när vi ställde in hästen i boxen var, uteslutande, denna hästen kommer inte att komma hem igen. Veterinärvårdsförsäkringen maxades förra vändan och vad är det för fel på benet? Har någonting dött där inne? Kan de göra någonting för hästen? Kommer det i slutändan att bli bra?

Hästlivet är så jäkla orättvist just nu…