Det känns ändå lite konstigt…
Om några dagar ska jag få träffa Grafit igen. Det känns verkligen konstigt. Det är ju inte den gråa varma pälsen, den sammetslena mulen eller de stora kloka mörka ögonen. Men det är så nära jag bara kan komma. Det känns overkligt på något vis att Grafit faktiskt finns i de små smala plaströren. Det är ju han. Det är hans DNA, hans arv. Vi får se hur länge jag kan hålla inne tårarna.
rc70
Hästnörd och tillika Webbutvecklare som driver företaget Stuteri Valorous som inriktar sig på att utforma stilrena och enkla webblösningar för hästfolk, samt bedriver en connemarauppfödning i mindre skala. Leg. Sjuksköterska. www.valorous.se
