Kalvar, ett oväntat hot?

Idag gick jag och ers tröghet Valross Fåntratt på en liten promenad. Idén var att jag skulle ”socialisera” honom med tanken att rida ut, på riktigt, som i uteritt. Så jag klädde omsorgsfullt på honom skydd, sadel, träns och iförd lång longerlina gick vi på tur, bara han och jag.

Vi kom först till de köttätande soptunnorna vid infarten till vår gård. Efter noga övervägande så ansågs soptunnorna utgöra ett mindre hot så vi lät dem stå där stilla och passerade ganska avslappnat. Då till nästa makabra upptäckt (!!) på andra sidan vägen, bakom tre rader staket och med ett avstånd på ungefär 15 meter, står EN KALV! Och det är inte vilken kalv som helst, nej nej, det är en svart och vit MÖRDARKALV. Alla som träffat en tidigare vet precis vad det är för kalv jag menar. En liten, ganska tanig och gänglig fjolårskalv av rasen Holstein. Typisk köttätande ras. Fåntratt stannar upp, gör sig 1-2 dm större, drar in fyra gånger så mycket luft i lungorna och spänner ögonen i kalven som förskräckt, med tanke på Fåntratts nyvunna storlek och underliga läte, blir skitskraj och försöker hoppa över sitt staket. Också typiskt mördar-beteende. Fåntratt är inte helt säker på om kalven, med blod i sikte, försöker ladda upp för ett klassiskt anfall á la mördare eller om den förstått allvaret i hans stora storlek och hans mord i blicken.
Kalven, som är minst (!!) lika rädd för den köttätande 142 cm höga bruna ponnyn med sadel och tillhörande idiot i snöre, springer för sitt liv ut genom grinden i sin fålla till de andra kalvar.
Fåntratt anser sig vara segrande och dansar segerdansen längs med vägen medan kalvarna (nu ett gäng panelhöns på 45m avstånd) beskådar denna underliga varelse som låter som en drake samtidigt som han dansar balett.

Okej, så hittills har vi kommit drygt 15 meter… Monarch har bestämt sig för att han gått segrande ur striden med kalven och skrittar kors och tvärs över vägen för att värja sig för blommor, gräs, fläckar på marken och såklart mig. Idioten i snöret. Väl inne på grusvägen verkar livet rätt skönt på vår promenad tills (!!!!) en VATTENPÖL uppenbarar sig i diket 4 meter längre fram. Tvärnit. Dit tänker jag då RAKT inte gå säger Fåntratt genom att demonstrativt göra ett jämnfota hopp rätt upp i luften med tillhörande FRUST och sedan soppatorsk. Ah, fast du dumhuvud vattenpölen är 4 meter bort och har du precis glömt att du besegrade köttätande kalvar några få meter bort… Med detta färskt i minnet tar vi några stapplande steg bort mot vattenpölen. Konstaterar, något spänt, att denna inte utgör något direkt hot och lyckas sedan gå resten av biten utan att dö.

Dags att vända och återigen passera potentiellt livsfarlig vattenpöl, köttätande mördarkalvar och soptunnor. Fåntratt med mycket omnämnda seger färskt i minnet är nu faktiskt inte alls rädd för varesig vattenpöl, kalv eller soptunna. Däremot, föga förvånande, är nu en PLANKA som står lutad emot staketet på ridbanan det värsta han varit med om…

Väl inne på ridbanan har tramsputte deluxe fått springa av sig det värsta spänningarna från vår hemska promenad och jag har suttit upp bland flugorna i lugn och ro. Vi har skrittat, övat halter, irriterat oss på flugorna och även flyttat lite i sidled när PLÖTSLIGT, under varv 34, en vild PLANKA uppenbarar sig på staketet. Fåntratt, som är i full färd med trav, k a s t a r sig förtvivlat undan plankans attack och sätter av i någon form av skenkelvikningsbockningsgalopp med idiot (nu på ryggen) hängande i en stigbygel gormandes ”MEN VAD HÅLLER DU PÅ MED EGENTLIGEN?!”. Plötsligt uppenbarar sig kortsidan på ridbanan och Fåntratt bestämmer sig för att plankans attack kan ses som avvärjd och idioten på ryggen får tillbaka sin stigbygel…