Uteritter.

I måndags och igår så red jag och Åsa ut på Monia och Beach. Måndagens uteritt kallade vi för ”uteritten-från-helvetet” då båda hästarna hade ätit SMÄLLKARAMELLER och alla bilister vi mötte hade mist förmågan att vara uppmärksamma i trafiken..

Vi red ut på andra sidan om väg 30, det är bättre travvägar där, de är inte fulla med stora stenar utan ganska mjuka o behagliga. Men, Beach hade bestämt att idag var ingen bra dag alls för någon uteritt så hon slog på alla märrhyss hon kunde tänkas komma på. Monia var inte så långt efter. Det finns en sak som Monia ALLTID stannar för – stengärdsgårdar. Det är hennes största hot här i livet… Självklart var ju vägen BELAMRAD med just stengärdsgårdar, vad annars. Monia stannade minst lika många gånger som Beach och jag fick hoppa upp och ner för att skritta förbi det som var så fruktansvärt läskigt längs med vägen… Vi tog oss i alla fall runt hela rundan, men varken jag eller Åsa var på speciellt bra humör när vi kom tillbaka…

Så igår, tog vi andra hållet. Det håll vi brukar rida åt. Jag visste inte att Åsa hade tänkt ut en plan redan innan vi red ut, men det blev en LÅNG runda. Monia var väl trött, eller vad man ska kalla det. Vi galopperade massor, i långa backar och skrittade långa sträckor och travade. Skillnaden från dagen innan var att vi båda hade spön med oss, och graman på båda hästarna. Gramanen på och mina problem med Monias vänstersida är som bortblåsta… Då menar jag verkligen HELT BORTA. Hon går så fint, så fint även fast gramanen hänger henne vid knäna… Någon som kan tänka sig att förklara detta fenomen?
När vi hade varit ute och ridit i närapå en timme så var vi på väg hem. Vi skulle bara ta oss över ett litet dike med vatten i. Beach-Girl som vanligen ångar fram som en ångvält skulle inte för allt i världen hoppa över diket. Jag gjorde ett försök med min lilla ponny som efter 2 minuters argumenterande snällt hoppade över diket, och väntade på andra sidan. Beach skulle inte gå över… Så Åsa fick sitta av, sedan fick Beach hoppa kanske 15-16 gånger över diket innan Monia för 3dje gången fick hoppa diket och bege sig hemåt. Något som inte faller damen Monia i smaken är att VÄNTA. Det har hon liksom inte TID med. Så det blir spansk skritt, stegringar, arga utfall och allt annat skit hon kan tänkas komma på för att vi ska bege oss hemåt. SÖT! <3

Idag blir det nog tömkörning i ridhuset, för jag kommer att komma ut till stallet först 17:30…