Psykisk terror.
Även om Monia blivit mycket bättre så är det fortfarande en stor stress att ha henne inomhus. Så många tankar går genom mitt huvud. Klarar hon verkligen det här? Förlänger jag bara ett lidande? Kommer hon kunna gå i en hage igen? Kommer hon att kunna fullfölja dräktigheten och bara bli tyngre och tyngre?
Kommer jag en dag att behöva hantera att hon får kolik?
Det gör ont i hela mig…
Nu står hon på hovarna, men det är fortfarande inte bra och det är en klump i min mage. Hennes sulor är så tunna.
Till råga på det så märkte jag att en utav väggarna i släpet har börjat ruttna i ena hörnet. Jag orkar bara inte mer känner jag…