Häst

Dags för hovslagaren igen.

Jag satt ute på verandan en stund innan Simone kom igår. Jag får alltid en ökad puls när jag väntar på hovslagaren, det är som en dålig version av julafton att öppna Monias skor numera. Att vi skulle få slåss, det visste jag ju redan från början, mycket av smärtan sitter väl inpräntat i huvudet på Monia så hon slåss så gott hon kan. Men igår var något alldeles extra.

Simone var punktlig, kom vid utsatt tid. Han är liksom jag väldigt spänd varje gång vi ska öppna upp. Så han plockade av henne plastsulan, sopade ur och där, ut ur skon väller en enorm böld ut. När han trycker på bölden så sviktar den ordentligt. Vi kliar oss båda i huvudet, okej, hur går vi vidare nu. Men i mitt huvud gick det även en annan linje.

Okej, är det inte dags att kasta in handduken nu Johanna? Hur mycket ska ponnyn få lida innan det börjar kännas fel? Vad händer när vi skär i den här bölden? Vad blir nästa steg… Ska jag inte bara leda ut henne på gräsmattan och ringa veterinären..

Men en annan röst i mitt huvud sa också att Lotta sa någonting om att vi borde hitta sulbölder. Okej, vi ringer Lotta. Vi var överens om att vi skulle öppna upp bölden, men inte hur vi skulle fortsätta sen. Simone ville gipsa, det ville inte jag och jag visste med mig att det ville inte Lotta heller. Så jag tog två bilder (de kan läggas upp på begäran, det ser inte så roligt ut) och skickade till Lotta, hon ringde upp.
Tack och lov så lät Lotta betydligt mer positiv än vad rösten som talat om avlivning på studs i mitt huvud hade gjort. ”Skär upp bölden, ta bort så mycket gegg som möjligt. Desinficera med jodopax och lägg på skålade skor med lädersula.” Detta var ju såklart lättare sagt än gjort. Lotta la till ”Problemet är inte att göra själva momentet, utan att hon inte vill va?” Monia slogs för kung och fosterland och det är ju inte så konstigt med tanke på den smärta hon har och har haft i sina fötter den senaste tiden. Med brämsen så hårt jag bara förmådde i näsan på ponnyn och hängandes i hennes huvud skred vi då till verket.

Jag sa till henne hela tiden att jag önskat att du kunde förstå att vi är så här elaka mot dig för att hjälpa dig, bara bara för att vi vill ditt bästa snälla ponnyn. Tårarna var precis innanför mina ögonlock hela tiden. Fan helvetes förbannade skit ärligt talat.

Så Simone öppnade bölden, en del blodblandad vätska från det akuta fångskedet rann ut i spånet. Han skar bort och petade försiktigt och spolade rent – oooooch Monia ryckte loss in hov och ställde den i spånet. Jaha, då börjar vi om. Upp med hoven, borsta av den, på med jodopaxet – oooooooooooch Monia ryckte loss sin fot och satte ner den. Igen. Upp med foten, borsta, blaska på jodopax, på med skon PANG i med första sömmen – Monia ryckte loss och ställde ner. Okej, okej nu är det bara att få dit en söm till så sitter skon i alla fall över. Upp med hoven PANG i med sömmen. Sen fick hon vila några minuter. I höger hov fick vi i 4 sömmar, men det var samma procedur varenda söm.

Vänster hov då, den hoven som är klart värst påverkad. Simone lyfte av plastlocket och sa att ja det är ju samma scenario här. Började skära och jag ser hur blodet rinner ner i spånet, och inte lite blod. Det rann och rann och blaskigt blev det. Men vi gjorde samma sak där. Vi skar bort, desinficerade så gott vi bara förmådde om och om igen eftersom Monia ryckte loss hoven i parti och minut. Så skulle vi ju bara få dit skon. Första sömmen satt. Andra tog en bra jäkla stund och Monia var vid ett tillfälle på väg att hoppa över boxdörren.

– Då tar vi paus här, en sak jag måste förklara innan ni ringer Jordbruksverket på mig. Mycket (!) av smärtan sitter i Monias huvud OCH hon har aldrig varit speciellt enkel att sko. Att hon står lös, i sin box, förenklar inte det senare, snarare försvårar en hel del. Vilket medför att hon sliter hoven ur handen på Simone ÄVEN om han bara klipper sömmen. Förstår ni? Hon gör även en hel del bara på pin tjiv.

När vi hade fått i två söm så fick hon vila sig en liten stund innan vi försökte få i i alla fall en söm till för att försäkra oss om att skon verkligen ligger ann. Det gick och den tredje sömmen satt även den till slut. När Simone sedan lyfte hennes hov för att nita så var hon mest bara en åsna och ryckte undan hoven. Till slut fick vi även nitat den hoven. Jonas assisterade med nittången då Monia hade vräkt ner den från boxkanten. Hur förklara man hur en ”nittång” ser ut för någon som aldrig sett en? ”Det är den tången som ser för jäkla lustig ut i käften” – förklarar Simone och Jonas hittade den direkt 😉

Jag var både lättad och oroad på samma gång igår. Vi har tömt bölderna och hon borde må så mycket bättre nästa gång vi ska försöka oss på detta igen. Men vi är överens. Står vi med samma scenario om 4 veckor som vi stod med igår – då får Monia möta upp Graffe i Trappalanda. Det måste vara nog någonstans.

Idag hade hon faktiskt en lägre puls i vänster hov, höger var densamma. Det kan vara så att det finns en till böld i höger som vi liksom inte fick fatt på eftersom hon vevade så mycket hon förmådde igår. Fortsättning följer.

Hästnörd och tillika Webbutvecklare som driver företaget Stuteri Valorous som inriktar sig på att utforma stilrena och enkla webblösningar för hästfolk, samt bedriver en connemarauppfödning i mindre skala. Leg. Sjuksköterska. www.valorous.se

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.