Ont i hela kroppen.

Monia mår en hel del bättre sen vi öppnade upp sulbölderna i hennes sån fötter. Igår när jag skulle skruva dit plastlocket så var hon 200% fokuserad på att göra spanskskritt och hålla sitt huvud mellan frambenen, utan några som helst problem att balansera på det framben som stod kvar. Nöjd ponny. Pigg och glad välter hon ut sin påse gång på gång och med bedjande ögon glor hon på mig att kasta in den igen så att hon kan välta ut den igen. Det måste vara makalöst tråkigt att stå där. Men även fast det går åt rätt håll så kan inte jag glädjas ett endaste dugg. Det gör ont i hela min kropp att Monia är dålig. Känslan av maktlöshet är förlamande och den blev inte bättre av att jag blev lämnad ensam i min sorg. När det enda jag behöver är någon som håller min hand, oavsett.