INGEN är gladare än jag idag.

Efter att ha levt med en enorm dödsångest över min ponny sen ett par dagar tillbaka. Med känslan av att sväva ovanför marken och klumpen i magen så inser jag att jag skulle litat på min ponny.

Idag var dagen då Monias fortsatta öde skulle bestämmas. En dag som jag verkligen inte sett fram emot överhuvudtaget. Det har gjort ont i hela mig sen hovslagaren ringde i fredags och ville komma redan idag för att kolla Monia – och med stöd av veterinär för att bedöma huruvida vi skulle fortsätta kämpa eller ta bort ponnyn, så hon slipper lida mer.

Jag ringde min veterinär, inga problem jag kommer kl 14. Jag förklarade vårt läge och att vi nu kommit till ett vägskäl och behövde hennes expertis och utlåtande.

Kl 13:45 rullade veterinären in på gården. Monia stod och spanade i sin box, med sina pigga ögon och blanka pälsen. Kom snällt, men stapplande till boxdörren.
– jag förklarade vad vi gjort sist och att hon faktiskt haft lägre puls och lättare att röra sig sen dess.
Veterinär kollade pulsen konstaterade att detta inte var någon jättehäftig pulsation.
Monia fick Plegicil och vi klev ut och väntade. Bingo Bell fick en vaccinationsspruta under tiden och Simone dök upp.

Jaha, lilla ponny. Ska vi prova och ha dig på betongen då för första gången på många veckor. Japp sa hon och var påväg ut genom dörren, inga problem. Stappliga men målmedvetna steg! Ja viljan verkar det ju inte vara något fel på sa veterinären och flinade. Hon har själv haft connemara och är förtjust i rasen.

Då, av med locken och skorna. Veterinär och hovslagare inspekterade sulan. Inga komplikationer har tillstött, sulan har torkat upp jättefint och det finns inga nya abscesser. Hurra!
Inget hovben som penetrerar sulan så långt ögat kan nå.

Sen var det såklart något av en cirkus att få dit skon igen, hehe. Monia fast besluten om att detta var tråkigt och ville bestämt gå ut – inte in i boxen.
På höger fanns torra fina rester av de bölder vi hade sönder förra veckan, inget nytt. En bula fanns det, men när han petade hål på den så kom det bara blod – inget inkapslat skit.

Så idag, är jag så jäkla glad. Från att ha varit livrädd att jag skulle behöva ta bort min ponny – är hennes framtid nu väldigt ljus. 48 dagar till fölning, full fart framåt.