Monia är lycklig.

Hon vägrar numera äta sitt morgonhö. Det gjorde hon alltid förr. Morgonhöet är till för att ätas – utomhus. Hon petar i det lite på måfå och blänger på mig där jag står i boxdörren. Släpp ut mig… Monia brukar få gå ut vid 11 och kommer in vid 15. När hon kommer in igen duger höet bra och hon tuggar nöjt i sig B-vitaminpelletsen.
Det är tungt nu. Hon har stasade ådror under hela magen och längs med bakbenen. Det är svårare än tidigare att försöka vända runt. Men det är verkligen inte långt kvar. Inte långt kvar alls. Igår hade nog damen en släng av förvärkar. Hon betedde sig mkt knäppt när jag tog in henne. Men det gick över kvickt.

Men hon är lycklig. Hon skiner hela hästen. Mitt hjärta. Mitt allt. Vi ska fixa detta. Jag lovar.