Sitta på tröskeln.

Satt i nästan en timme och tittade på Monia när hon gick omkring och betade i sin lilla hage. Min vackra ponny. Envis som synden och med åsikter gjutna i betong. Skulle aldrig byta henne emot någon annan. Hon är så otroligt snäll. Hon ställer upp på det mesta, även om hon har ont. Men hon är en skitkärring ibland 🙂 nu har hon bestämt att hon inte ska ha på sig några tofflor. Jag får nätt och jämt sätta på dem, absolut inte justera dem.. Skulle jag vilja spraya henne med sommarsprayen så försöker hon trava ifrån mig. Hon ska inte helt enkelt, och har hon bestämt sig för att hon inte ska – då går ingenting annat.

Vid båda hennes tidigare fölningar har hon löst det själv. Det sägs att det går lättare och lättare. Idag vad hon märkbart irriterad i bak. Slog med bakbenen och när det var dags att gå in så skulle inte hon följa med. Och jag tänker inte tvinga henne. Fint väder och lugnt och skönt ute – om bara alla j€|$}%]#a knott kunde dö… Jag fick truga med henne och ge henne hennes kvällsmat utomhus. När vi var på väg in så inser jag att Nils-Bertil är satt i arbete, skit också. Monia kommer ICKE gå in i stallet om han är påslagen. Äsch hon går inte så långt släppte Monia och skuttade in och stängde av Nils-Bertil. Vänder mig om och stöppliga Monia hade hunnit flera meter åt fel håll 😉
Jaja hon följde snällt med in sen.