Vi bestämmer deras öden.

Det är vanskligt att se på Monia och vara den som plågar henne mest. Såklart det är jag. Det har alltid varit jag. Det är jag som bestämmer om hon ska stå ut en stund till eller om hon ska få ro och slippa lida mer. Det är psykiskt stressande att vara den som bestämmer om hon ska leva eller dö. Vila eller lida.

Men idag. Idag ville hon verkligen gå ut, något som hon haft krångligt med av och till. Nästan fått tvinga henne att ta första steget (då hon är ofantligt stel) plus det faktum att fötterna gjort ont. Idag stod hon med huvudet över boxdörren (!!) och drog tänderna i kanten, såsom hon (och hennes pappa) alltid gör. Grimma på och marsch ut i hagen. Första stegen är alltid svåra, lite låst och stel och så provstegen för att se om fötterna bär henne. När hon kommer igång och går så går det ganska så bra, bestämda steg. Vi pratade igår om att hon kanske skulle vara lite extra dålig idag. IOM att hon stod hårt på gången rätt länge igår och den stora förändring som Lotta gjorde på hennes hovar.

Istället för att ställa sig på en fläck i hagen och käka lera som hon gjort de senaste dagarna, så GÅR hon runt i hagen och betar. Idag är jag en lycklig hästägare.

Tack