Såhär i efterhand..

Borde jag ha sparat ALLA kvittona på Monias mediciner. Jag kan göra utdrag från min bank för att se hur mycket Monias fång EGENTLIGEN kostat och en vacker dag kanske jag skriver ner allting. Just nu är det så skört att ta i. Det gör ont i hela mig bara jag tänker på det.

Det känns så konstigt att känna att jag är skyldig Monia att få somna in. Smaka på det. Skyldig att ta avsluta någons liv. Men jag ÄR skyldig Monia vila och ro. Jag är skyldig henne att få slippa all smärta och obehag. Och jag är också skyldig henne att göra det innan det blir i sista sekunden.

Det är självklart att det varit knepigt och jobbigt att stå emellan att ta bort Monia på studs där i januari när hon mådde så dåligt eller att plåga henne igenom resten av dräktigheten. Men jag måste säga att Monia ändå ser nöjd ut. Hon är blank och fin, om än lite tunn, men hon är verkligen inte avdankad och saknar livslust. Tvärtom, hon tar väl hand om sin lille fölunge och jag förstår att hon säkert slåss med att inte kunna springa och leka med honom. Men jag hoppas att lilla Belinda ska underlätta för henne. Och underlätta för Regent när hans mamma försvinner.