En ny regel…

Från och med idag lärde jag mig att inte vara så positivt inställd till att rida ut utan gramanen. Nu kan det låta helt snurrigt att jag alltid rider ut med graman, men jag märkte idag när jag glad i hågen det-har-ju-gått-så-bra-de-senaste-dagarna i tanken red ut med vanligt tredelat bett och en martingal som egentligen bara var där för att sadeln inte ska glida bakåt i brist på förbygel – lång mening!

I alla fall, glad som jag var skrittade jag iväg från Örsholm. Monia var pigg och hoppade hit och dit för diverse fallande löv eller fåglar som passerade i 200km/h. Att det gick rådjur bredvid vägen eller att det kom en stor j*vla lastbil med timmer på spelade tydligen ingen större roll, men som sagt löv och fåglar… Monia skrittade på som vanligt och jag kände att ”JA DET ÄR VÅR DAG IDAG”, tills jag började trava. Normalt sett, när jag rider med gramanen så är Monia på topp, som smör. Idag var hon som trä. Det var helt omöjligt att få någon form av bra arbetsform på min häst som dagen till ära slutade att ta vänstertygeln – som vanligt. Vilket resulterar i att jag blir arg och tvär på min ponny då jag VET att hon faktiskt KAN ta vänstertygeln men bara i ren djävulskap smiter från allt vad arbete innebär när hon känner att hon är starkare än vad jag är. Så. Dagens sanning är att om jag ska rida ut och försöka att ha Monia i någon form av arbetsform så innebär det att jag måste hänga på henne gramanen…

Jag red i ridhuset igår, då började jag med gramanen sedan tog jag av den och red utan – och kan ni tänka er, ponnyn var hur fin som helst. Så jag tror att Monia är alldeles för stark utomhus för att jag ska få någon form av pejl på henne. Arbete i ridhus equals en uppmärksam häst. Arbete utomhus innebär FULLT ÖS MEDVETSLÖS. Jag kallade Monia vid fler än ett tillfälle för ”rallybruden” när hon i ÖKAD trav som knappt gick att sitta ned i for fram över skogsvägarna…

Så, summa summarium är – uteritt = FULLFART FRAMÅT.
Ridhus = arbetstrav…

Annars var hon fin, genomblöt och trött, men fin…