Det har blivit många tårar de senaste dagarna…

Egentligen sedan i måndags då jag bestämde mig ordentligt för att nu får det vara nog. Idag när jag stod ute och pratade med Monia så ser man verkligen att hon kämpar. Hon är inte längre pigg i ögonen, och hon rör sig inte speciellt mycket längre. Hon är nöjd nu. Det gör ont i hjärtat när hon står och kliar på Regent och veta att imorgon så finns hon inte här längre. Regent har ätit av en stor bit av Monias man. Bara det är ett tecken på att hon inte mår bra. Varken Valorous Monarch eller Valorous Philadelphia fick röra hennes man. Strängeligen förbjudet. Men hon har inte kunnat värja sig för Regents påhitt alla gånger.

Det är en jobbig men ganska skön känsla att äntligen få ge henne ro. Även om det sliter mig i stycken och tårarna inte verkar ta slut. Men det är ju klart så att det finns grader i helvetet. Finns de som har det mycket, mycket värre än vad jag har, men ändå gråter jag som om jag vore 12 år. Jag förlorar min andra älskade ponny, till sviterna av samma sjukdom.

Igår klippte jag loss en enorm tuss av hennes man och skickade iväg för att få gjort armband av. För att på så sätt bära henne med mig alltid.

Sorrow is tranquillity remembered in emotion.