Utmattningssyndrom ..
I natt drabbades jag av en hemsk panikångest. Jag var övertygad om att nu dör jag. Mina armar fungerade inte, jag domnade bort i ansiktet och fick myrkrypningar i benen. Det blev trögt att andas och jag fick gå ut på altanen en stund i bara mässingen för att svalna.
Det har varit en så extrem negativ stress med Monia under det här året. För att inte tala om dessa tre dagar utan henne med en sorgsen fölunge. Samtidigt som jag fick barn och skulle klara av allting som har med den nya erfarenheten att göra. Jag har helt enkelt fått hålla ihop. Så gott jag har orkat. Efter att ha släppt ihop hästarna igår och insett att det faktiskt går ganska så bra så släppte många fördämningar. Jag kan andas ut lite igen. Jag kan få sörja ifred nu och sluta oroa mig.
Oron har ätit upp mig.