Jag saknar dig G.
Det har gått sex och ett halvt år sedan Grafit somnade in i sin box. Det känns helt sjukt. Det är snart tio år sedan jag köpte honom och han fick flytta hem till Västerhaninge. Det är snart sju år sedan Monarch föddes och åtta år sedan jag köpte Monia. Tiden går så otroligt fort. Jag kan fortfarande inte se en bild på Grafit utan att känna att det bränner innanför ögonlocken. En del lämnar större intryck än andra, helt klart. Grafit är oerhört speciell för mig, enormt speciell. Jag känner mig inte som om jag vore närmare 30 när jag pratar om Grafit. Jag känner mig snarare som 14-15 med flätor i håret och en häst på tröjan dygnet runt. 🙂
Min gråe diamant. Slumpen som förde dig till mig som senare visat sig vara ödet. Det var meningen att du skulle bo hos mig, det är jag övertygad om. Jag saknar dig. Jag saknar dig ibland så att tårarna rinner. Jag minns alla fina stunder du och jag hade tillsammans, hur mycket du litade på mig och hur väl du ville ta hand om mig. Som den gången då du stod över mig i boxen och vaktade när jag var ledsen. Eller hur du föste bort Micke när han kom och ville prata med mig. Hur arg du blev när den ”där jävla jubelåsnan” kom in i stallet och ville krama mig. Du var så oerhört speciell Graffe.
Tiden läker inte alla sår, den gör dem dock lite finare i kanterna. Det fanns bilder på Grafit i bildspelet på jubileumsmiddagen och i boken med connemaraprofilerna. Tårar i ögonen direkt.