Det blir aldrig lättare, eller invant. 

Gråten har suttit mig i halsen hela dagen. Det är hemskt att ta farväl av en vän. Igår fick jag knappt in Grappan från hagen. Det här är såklart rätt beslut. Och jag är självklart ledsen. Det blir aldrig lättare att avliva en häst. Oavsett antalet gånger. Även om det är någon form av lättnad inblandad i all sorg. Jag har varit lite yr i huvudet på jobbet idag. Känt att jag svävat iväg i tankarna ibland, några gånger har jag ilsket svalt gråten som pockat på. Pernilla skulle komma ner och hålla mig i handen så att säga – jag vet att ni är fler där ute som tänker på mig idag, tack! 

Det är på något vis bara att bita ihop. Jag har fått göra det många gånger det här året. Men det som inte dödar härdar. Även om jag just nu mest klamrar mig fast vid att få åka och tävla med Bingo. Något föl känns onekligen avlägset just nu.