Vanedjur

Människan är verkligen ett vanedjur. Jag ÄLSKAR att göra saker på samma sätt hela tiden, det innebär att jag har full kontroll. Som alla morgnar den senaste tiden så tittar jag efter siluetten från fem ponnyer i stallet när jag kliver in vid 05:05-05:10. Jag tänder inte lamporna, för jag vet vart allting finns. Invant och mysigt. + att jag valt ”arbetsbelysning” i stallet så det blir väldigt ljust och hästarna får stå ut nog med att gå upp och ut vid 05…  Denna morgon var alla andra lik. Nästan. I mitt huvud räknade jag in fyra av fem hästar en kort sekund. Innan verkligen gjorde sig påmind om att Grappan ju faktiskt inte finns mer. Men ett kort ögonblick väntade jag på att även hennes huvud skulle sticka fram ur boxen i hörnet. Står de upp så lever de, garanterat. 🙂 

Igår var en tuff dag. Riktigt tuff. Det är utmattande att avliva en häst. Men ett telefonsamtal framåt kvällning vände allting på ända. Jag tänker lämna er med en cliffhanger. Men detta samtal förändrade allting faktiskt. Gjorde mig så otroligt glad framförallt och förväntansfull och plötsligt full med liv igen. Det finns så otroligt fina människor där ute ska ni veta. Och jag känner mig extremt priviligerad över detta tillfälle. En ny bekantskap helt enkelt. 

98778 – 99797 – 99898 – 99888

Jag kan fortfarande inte riktigt tro att det är sant. Jag nyper mig i armen. En fråga gick iväg i morse om jag inte faktiskt hade drömt allting… Men det hade jag inte. Och båda parter var nyktra igår. 🙂  

 och jag impulsköpte en ny brevlåda igår ❤️

Och TACK! Tack alla ni fina människor, kända som okända som har lämnar kondoleanser på min Facebook, i min mobil eller på min instagram. ❤️ så mycket kärlek till er fina människor! 

Nu ska jag sova. Jag somnade inte förrän framåt 01 i natt, så full med adrenalin. Imorgon är det fredag och en hel helg tillsammans med världens bästa stallchef. Och på lördag kommer Emelie förbi och hänger i stallet !