Du fattas mig, Monia

Min underbara och kloka lilla märr. Varje dag tittar jag bort emot dig och minns hur du alltid hade koll på vart jag var. Du behagade inte lyfta mulen ur gräset, men jag såg hur du följde mig med blicken. Varför du envist drog dina tänder emot metallen i stallet kommer jag aldrig att förstå, din pappa gjorde likadant. Du lärde dina fölungar att lyfta höger ben medan de åt, precis som du alltid gjort. Ingen kunde slå huvudet i hinken så som du kunde. Otroligt hur många gånger du kunde ösa ut vattnet i boxen. Ingen förstod som du. Och ingen kunde göra mig så frustrerad på gränsen psykotisk när du bara satte dig på tvären. Så många träns och grimmor har du sprängt. Jag klarar inte av att slänga din gamla grimma. Den hänger fortfarande där såhär 1,5 år senare. Jag kommer nog aldrig stöta på en ponny som dig igen. Du lärde mig vad tålamod innebär. Dina söner är så otroligt lika dig båda två. Regent är precis lika genomsnäll och klok som du var. Monarch har en eller två rävar bakom öronen, precis som mamma. Du fattas mig så otroligt Monia. Vad jag önskar att jag hade kunnat göra mer för dig.