Chockad och illamående…

Idag råkade jag ut för min värsta farhåga. Det var riktigt, rikigt nära att det smällde. Jag var redan försenad till jobbet för att larmet krånglade hemma, ringde in och sa att jag skulle bli sen och blev tillsagd att inte stressa. Så det gjorde jag inte heller. Jag svängde in mot Bergunda, precis som vanligt. Satt i mina egna tankar mest hela vägen, vejade för farthindret och noterar att det händer något med bilen, framhjulen liksom vobblar till. Det knäpper dessutom till i ratten. Det är inte förrän jag ska veja för farthinder nummer två som det visar sig vad knäppet och vobblingen stod för – jag kan inte styra. Det går inte styra bilen. I för hög hastighet. Jag får ta i för kung och fosterland för att gira bilen till höger om farthindret. Det börjar ryka om mitt högra framdäck, ordentligt. Jag tror ett kort tag att bilen ska börja brinna. Med viss möda lyckas jag ställa bilen i vägrenen, ganska chockad. Slår på varningsblinkers och plockar upp mobilen. Krille, jag måste ringa Krille. Får tag i honom, han säger åt mig att ringa bärgning och att de kan ställa bilen på Atracco. Han gissar att servon har gått på jeepen. Jag ringer Jonas och ber honom hämta mig på Atracco, jag börjar gråta så fort han svarar. Ringer till pappa och storbölar och tror inte det är sant att bilen gått sönder igen. Under tiden har en vit Cheva-buss stannat en bit bort på vägen. Mannen i bilen går sakta emot mig, han verkar låtsas att han stannat för att titta på hästarna men han blir livrädd när de börjar springa omkring. Han är på väg hit, tänker jag. Jag är rätt hyfsad på att läsa kroppsspråk. Jag har träffat människor utan goda avsikter förut. Han kommer smygandes emot mig och min bil, lite halvt nonchalant. Till slut söker han kontakt. Det är mitt på dagen, en söndag. Det passerar irriterade bilförare och blänger på mig – som för att tala om att jag står dumt till. Jag säger till pappa i telefonen att det kommer en gubbe fram till mig nu, jag ringer dig sen. Jag säger hej till mannen, som på knackig svenska frågar om bilen haft service. Jag svarar att SERVON gått sönder – han svarar något jag inte förstår. Han tittar in i bilen. Han frågar om jag bor långt härifrån, hur långt. Han frågar om någon hämtar mig. Jag förklarar att bärgaren kommer och hämtar min bil. Han föreslår att jag får skjuts av honom. Jag tittar på honom, svarar artigt nej, jag väntar på bärgaren. Då är han på väg fram till mig, som för att ta tag i mig. Jag hinner tänka att den här mannen har inga goda avsikter. Då dyker bärgningsbilen upp och mannen är snabbt på andra sidan vägen. Men han åker inte iväg, han sätter sig och tittar på, vid en bänk, när bärgningskillen lastar upp bilen på släpet. Bärgaren frågar om någon hämtar mig, jag säger bara ”jag åker med dig oavsett om jag får eller inte för den mannen där borta vid bänken har inte goda avsikter.” Så jag får självklart följa med bärgaren. 

Jonas och stallchefen hämtade mig på Atracco. Jag ringde försäkringsbolaget, jag fick själv ordna med hyrbil, de täcker 75%. Får tidigast tag i en hyrbil imorgon. Jag är chockad. Jag mår illa. Jag vet inte vilket som skrämde mig mest, att min värsta farhåga slog in – att jag inte kunde styra bilen. Eller att en man, mitt på dagen försökte få med mig i sin bil. Känslan i min kropp är någon slags utmattning, på gränsen apatisk. Jag är i chock. 

Mannen satt kvar vid bänken tills vi åkte. Hans bil står en bit bort på vägen.