#hästargörskillnad

På våren för 10 år sedan dumpade min dåvarande sambo mig. Det tog mig väldigt, väldigt hårt. Jag blev fullkomligt knäckt och övervägde olika utvägar, bland annat att avsluta mitt liv. Jag slutade äta, jag rasade i vikt och fick en väldigt skev bild av mig själv. Jag tappade 10kg på tre veckor. Jag började på olika sätt att skada mig själv, blev väldigt självdestruktiv. Något som inte yttrade sig i att jag skar mig eller på något annat sätt synligt för andra. Jag var beredd att ge upp. Inuti mig var allting svart och där och då såg jag ingen vidare anledning att andas. Förutom Grafit. Vem skulle ta hand om Grafit om jag försvann? Jag hade ju lovat honom att allt skulle bli bra igen nu. Jag kunde ju inte bara ge upp?!

Jag köpte Grafit bakom ryggen på mina föräldrar, min mamma hade väl listat ut att det var något. Jag tror att pappa dessutom sa ”var det den där gråe sjuke” när jag en dag fick erkänna varför jag BEHÖVDE åka tillbaka till Västerhaninge. Grafit var mitt ljus i mörkret. Han blev min anledning att andas. Ett utav människans största begär är att vara BEHÖVD – Grafit behövde mig för att överleva.

Han fick ofta torka mina tårar. Jag grät otaliga gånger i pälsen på hans hals. Han stod där tålmodigt, helt stilla. Han bara fanns där. Jag sov väldigt dåligt under den här perioden, kanske 3-4 timmar per natt. Jag kände mig otrygg och framförallt väldigt ensam, trots att jag hade vänner som fanns där och försökte få mig att bland annat äta. Detta resulterade i att jag ofta somnade inne hos Graffe, sittandes lutad mot väggen. Det är ett riktigt dåligt ställe att sova på, sett till säkerheten. Han kunde lätt ha klivit på mig eller råkat sparka till mig, av misstag. Men han ställde sig försiktigt tvärs över mina ben. Sedan stod han där, vilandes på ett bakben med halvslutna ögon. Han bara fanns där. Han visste, han kände, han förstod att jag behövde tröst.

När min fd dök upp i stallet blev Graffe ofta sur, han uppskattade inte honom ett dugg. Han blev sur och strök öronen bakåt. Vid något tillfälle då vi kramades i stallet var Graffe som galen i boxen och stod på bakbenen och försökte komma ut. När en mycket nära vän till mig, av manligt kön kom ut och hälsade på i hagen med mig och Graffe, ställde sig Graffe demonstrativt mellan oss med halsen böjd kring mig. Jag var hans att beskydda.

Graffe var aldrig ”för närgången”, sett till att han ju faktiskt var hingst. Han höll av mig lika mycket som jag höll av honom. Vi var så otroligt sammansvetsade.

Hade det inte varit för Graffe hade jag inte haft det liv jag har idag. Jag hade förmodligen inte träffat Bingo Bell. Jag hade förmodligen inte läst till sjuksköterska och jag hade definitivt inte bott på en hästgård i Småland.

Dagen som Grafit dog var fruktansvärd för mig. Jag förlorade min bäste vän. Jag förlorade han som räddat mig. Jag kan tacka Graffe för så mycket. Han förändrade mitt liv och det är jag så tacksam för.

Jag brister fortfarande ut i gråt när Gafits saker dyker upp i stallet. Allt från höpåsen märkt ”Graffe lunch” till hans gamla schabrak som en del fortfarande har hans gråa päls i kardborren. Jag har kvar hans träns, hans grimma och hans lindor. Mina BackonTrack paddar är köpta till honom, för 10 år sedan. Jag har kvar hans innetäcke märkt GRAFIT, och hans illröda bomullstäcke med NFB loggan på från tiden han var sponsrad av dem.

Och, jag har hans stamboksnummer tatuerat på ryggen. För alltid med mig. Oavsett vart jag är i livet.

Den 20 januari 2009 lämnade du mig för alltid. Alltid saknad, aldrig glömd. Du gav mig anledning att kämpa vidare. För mig har du gjort enorm skillnad.

RC70 – aeternum vale – mors ultima ratio