Fyra år Monia, fyra år.

Idag är det fyra år sedan vi sågs sist min älskade vän. Tiden går så himla fort. Hösten är här igen efter vad som känts som den motigaste sommaren på länge. Den här dagen för fyra år sedan så sken solen på frostbiten mark och alla träden hade höstfärgade löv. Det var så stilla och tyst. Jag minns fortfarande den hjärtslitande känslan när jag klappade om dig sista gången innan jag gav Pernilla grimskaftet och gick. Sen fanns du inte mer. Idag blåser det kallt, det är mulet och gräset är fortfarande grönt. Jag blir påmind nästan dagligen om dig. Inte alla, men många stöter på fång någon gång. De flesta hästbitna går igenom samma sorg som jag en gång under sitt hästliv, ibland fler gånger. Alla har vi den där hjärtehästen, den som liksom stannar kvar inuti och aldrig riktigt lämnar. Jag har två sådana hästar. Du Monia och Grafit. Jag förlorade er båda till fång. Men utan er hade jag inte varit där jag är idag och för det är jag er evigt tacksam.

Min tokiga, knäppa, fåniga och kloka lilla bruna ponny. För evigt saknad, aldrig glömd. Du fattas mig och Alfons, han som alltid sprang och gömde sig hos dig när det var något. Han som du tillät leka med Fia, tills du tröttnat och motade ut honom ur hagen igen. in memoriam.