Dagen efter kvällen före, typ.

Det når absolut inga rimliga gränser hur mycket jag har gråtit över att lilla Prinsessan inte finns mer. Det första som hände när Pernilla kom i måndags var att vi båda bara konstaterade att vi kommer att gråta som två små barn. Så där stod vi, två vuxna kvinnor med en gammal shetlandsponny som nådde oss till knäna och storgrät när veterinären kom. Sen grät vi tills allting var över. Pernilla hängde hennes grimma på båtringen i stallväggen, och där hänger den kvar. Jag tänker att den får hänga där ett tag, jag orkar i alla fall inte ta tag i att tvätta av den just nu.

Det första som hände på tisdagsmorgonen var att Lill-Babs stannade utanför Prinsessans box och väntade på henne. Lill-Babs som alltid fått gå ut tillsammans med Prinsessan var väl invand i att jag allt som oftast fick slita loss Prinsessan ur hennes diskning av Bingos krubbor eller hennes envisa försök att öppna foderlådan. Men där fanns ingen Prinsessan. Så tårarna började ju givetvis rinna på mig på en gång. Sedan gick jag och Lill-Babs ut i mörkret ensamma. Väl ute i hagen stod Lill-Babs och ropade efter Prinsessan. Inte ropade som i ”jag är ensam” utan ropade som i ”vart är du?”. Ja, ni förstår ju, hjärtat gick ju sönder. Mina vanliga rutiner slutade fungera precis där, jag var helt förvirrad när jag kom tillbaka in i stallet. Lill-Babs grimma hängde jag på Prinsessans krok och jag gick rakt förbi Olivia, som jag normalt sett sätter grimman på över boxdörren innan jag öppnar till Babsan. Istället för att öppna till Babsan och trä på hennes grimma fann jag mig själv ståendes och krånglade på henne grimman över boxdörren – något som varken hon eller jag var speciellt nöjda med. Men jag fann mig och fick med mig båda damerna ut. Sen gick jag in, tände ett ljus vid frukosten och grät en stund till.

När jag var på väg ut och skulle ta in Bingo för lite motion så kunde jag plötsligt inte se stona. Det har inte hänt hittills i år att jag inte sett dem från gårdsplanen eller ridbanan. Olivia är så OTROLIGT vit att hon syns på långt, långt håll. Nej, tänkte jag, har det blåst ner ett träd över tråden någonstans så att de har kunnat gå ut? Så jag började gå genom sommarhagen bort mot skogsdelen av deras hage. Och längst bort, rakt mitt över där Prinsessan idag vilar – där stod de. Jag kunde såklart inte låta bli att böla lite till, även om det högst sannolikt bara var en slump. Men där stod de, alla tre.

Igår var det hela havet stormar i stohagen. Olivia var halvt galen och for omkring på bakbenen och trumpetade likt en elefant. Det har varit lite rörigt i boxarna de senaste dagarna så gruppen i sin helhet är absolut påverkad av att vi numera är minus en. Minus världens bästa Prinsessan.

Jag sa till Pernilla när vi stod där och grät att den dagen det inte känns såhär för jävligt att ta farväl av en häst – då ska vi sluta med hästar. Prinsessan var gammal och förtjänade att få slippa sina ålderskrämpor, absolut. Men h#lvete rent utsagt vad jag saknar henne.