Häst

Twemlows AI Technicians Training Course

Vilket litet äventyr det blev, och vad kul jag har haft! Den 10 mars styrde jag bilen upp till Åkersberga och min arga snickarsyrra som skulle vara barnvakt åt min yngste son under tiden jag var i Manchester på utbildning. Hon och hennes man har förövrigt redan tre egna barn varav två går under benämningen ”tvilling tornadon”… men som tur var visade sig min yngste son från sin absolut bästa sida och var en ”som en ljum vårbris” i jämförelse 😉 Skönt det! Sonen hade haft lite feber kvällen innan men den var borta på morgonen när jag packade in honom i bilen. Han sov dock mycket i bilen på vägen upp, så jag anade att febern kanske var tillbaka. När jag lyfter ur honom ur bilen så ser jag att det har runnit någonting ur hans ena öra… öroninflammation med sprucken trumhinna. Som tur är så är ju min arga snickarsyrra specialistläkare inom barnhälsovård så det kändes MINST SAGT lugnt att lämna honom där… Det gäller att välja barnvakt med känsla! 😉

Jag har inte flugit överdrivet mycket från Arlanda, men ändå en hel del och jag har aldrig varit med om att det varit så folktomt innan. Det var verkligen precis dött. Nu var ju detta en helt vanlig tisdag visserligen, men sviterna av covid-19 gjorde sig påmint om vi säger så. Jag var igenom säkerhetskontrollen på under en minut.

16:25 lyfte jag och bland annat ett landslag i någon form av sport från Arlanda mot Manchester. Detta landslag bestod av drygt 20 stycken tonårstjejer som, utifrån hur de lät (högt!), hade väldigt roligt. Men när det klev på en kvinna iförd en mask så blev det precis dödstyst på planet. De lyckades aldrig komma upp i samma volym efter det, tack och lov. Det var en småländsk pilot som verkligen roade oss passagerare innan avfärd. Han uppmanade bland annat oss att sätta oss vid de tomma platserna vid fönstret för att vi skulle passera ett Norwegian plan på vägen mot Manchester och det måste ju se fullt ut hos SAS. Han satte verkligen känslan för hela resan egentligen. När vi närmade oss Manchester ropade han ut i planet att ”nu har vi börjat den långa inflygningen mot Manchester Airport, vilket ju är tur! För annars hade vi flugit åt fel håll!”. Vi landade 17:55 lokal tid (alltså 18:55 svensk tid). Väl ute från gaten var nästa äventyr att hitta till tågstationen som smart nog låg i direkt anslutning till flygplatsen. Jag skulle ta mig från Manchester Airport till Whitchurch. Fanns det 1 st Whitchurch i UK? Näe, det fanns inte mindre än 3. Men som tur var, så jag slapp hamna än mer ute på vischan, så stod det Shropshire inom parentes efter ett utav Whitchurch. En veterinär från Pakistan som var med på kursen hade åkt till fel Whitchurch…

Jag lyckades ta mig från Manchester till Crewe där jag skulle byta tåg. Det var lite av ett tågkaos så alla tåg (utom mitt, ping SJ!!!) var försenat med flera timmar. Klockan började bli ganska mycket och jag hade inte ätit sedan lunch. Dessutom var jag välsignad med bihåleinflammation sedan några veckor tillbaka så det kändes stundtals som om mitt huvud skulle spricka i två delar med början mitt emellan mina ögon. Men åter till tågresan. Det är drivmedelsdrivna tåg i UK, åtminstone de ”rälsbussar” som jag färdades med så de förde ett satans liv och stank minst sagt. När tåget skulle starta på stationen bolmade det ut tjock svart rök ur tåget. Jag kom i alla fall på rätt tåg till Whitchurch och klev av mitt ute i beckmörkret någonstans på landsbygden i UK… Jaha, vad gör jag nu då? Det skulle enligt Twemlows komma en taxi och hämta mig och bara någon minut efter att jag ringt till han som var ansvarig på utbildningen så dök kvinnan med taxin upp. Sen gick det i en RASANDE fart till hotellet Hawkstone Park och jag somnade ovaggad vill jag lova. Jag startade kl 06 svensk tid i Villtofta och somnade strax efter 21 UK-time.

Dag nummer ett. Jag sov ändå oförskämt bra även om jag vaknade med världens spänningshuvudvärk efter de obekväma kuddarna och nervrositeten över hela äventyret. Jag lyckades åtminstone ta mig till frukosten med mitt bultande ansikte (bihåleinflammation) och väl där sökte en kvinna upp mig ganska omgående. ”Are you here for the AI course?” Yes! ”Do you have a car?!” No, haha. Så vi gick sedan gemensamt till receptionen och fick reda på att det fanns en till tjej som anlänt sent som nog också skulle gå på kursen och hon, hon hade en bil! Så vi lyckades lokalisera henne och fick skjuts från hotellet till Twemlows. Twemlows är själva stuteriet, Stallion AI Services är själva sperma-företaget. Eller ja, sperma-cirkusen för det visade sig ganska snart att Tullis som ägde Stallion AI Services även börjat hjälpa olika zoon och naturreservat i Afrika att frysa sperma från bland annat noshörning, elefant och leopard bara för att nämna några.

”EJ” instruerar oss hur vi ska hantera en artificiell vagina vid tappning.

Detta var alltså en form av seminassistentkurs. Det är ju precis OMÖJLIGT för en ponnyuppfödare att få plats på ASVHs kurs som dessutom blev inställd i år. Men denna kursen är blott två dagar, emot ASVHs saftiga 10 dagar. Dagen började 9 med föreläsning av Tullis om sperma, hur man samlar den, hur man hanterar den och så vidare. Sedan gick resten av dagen i en r a s a n d e fart. Vi fick lunch där någon gång mitt på dagen och eftermiddagen gick minst lika fort. Först fick vi vara med vid själva tappnings-proceduren av hingst på Twemlows. De har tappat över 1200 hingstar under de åren de har varit igång och tappar 10-15 hingstar DAGLIGEN året om. De hade ett väldigt lättarbetat system och jag lärde mig verkligen massor. Vi var med från det att teaser-stoet kom in, till förberedelserna med den artificiella vaginan, till själva tappningen och sedan från tappningen tillsammans med sperman in till laboratoriet. Väl där inne fick vi se hur det gick till när de beräknar motilitet och antal miljoner spermier/ml och sedan hur man blandar i Extender och sedan förpackar för att skicka till stoet.

Efter det fick vi bege oss emot ”sto-stallar” där vi skulle öva på att seminera. Vi fick seminera i en uppskuren vulva, vestibule och cervix och även i en ej uppskuren. Alltså i två livmödrar med tillbehör från slaktade hästar. Sedan fick vi öva på två levande individer – som vi slapp DRA UPP på ena armen för att kunna föra in katetern. Efter att vi noggrant gått igenom hela proceduren, hormoner inblandade, hygien, informationen om sperman och what not så var det en klinisk examination. Där fick vi förklara för veterinären, John Spencer, hur vi skulle hantera sperman när den anlände, vilka papper som ska vara bifogade samt förklara vad för ”instrument” vi ville använda till själva inseminationen. Sedan lämnade han över mig till en kvinnlig veterinär, som jag tyvärr inte vet namnet på mer än Catha(?), som åskådade medan jag förklarade hur jag förbereder stoet för insemination med hygien och tvättning, lokaliserade cervix och utförde en insemination.
När vi fyra i gruppen hade gjort våra examinationer så var det marsch tillbaka till föreläsningssalen för en sista föreläsning om fryst semin innan det var dags för återfärd till hotellet.

På kvällen frågade jag en utav kursarna om hon möjligen hade två Alvedon, vilket hon hade. Det var de två bästa Alvedonen jag tagit i mitt liv tror jag. Jag hade så b r u t a l t ont i ansiktet på kvällen och hade aldrig orkat vara trevlig på den gemensamma middagen om det inte hade varit för just detta! Vid nästa eventuella äventyr kommer jag att packa ner Alvedon och Ipren! För en gemensam middag hade vi, de allra flesta utav oss. Det var verkligen jättetrevligt och roligt att lära känna de andra som var där. Jag var MINST SAGT i minoritet. Där fanns bland andra två framstående fullblodsuppfödare, en välkänd arabuppfödare tillika hästfotograf, en kvinna från ett naturreservat i Kenya, en veterinär från Pakistan och en väldigt förmögen kvinna (ja, detta framkom under hennes presentation av sig själv) från Skottland som skulle flytta till Nya Zeeland för att starta seminverksamhet… så att… ”So what do you do?” I have connemaraponies in Schweden… 🙂 Efter några complementary glasses of wine, somnade jag som en stock och vaknade inte förrän klockan ringde morgonen därpå.

Sista dagen på Twemlows, föreläsningar om bland annat hur man beräknar densitet och motilitet i samlad sperma, hur man sedan spär den och hur man använder en ”haemocytometer” (ett ord som ABSOLUT kom på den skriftliga examen som jag där och då absolut inte kunde stava till hur jag än gjorde). Det var OTROLIGT intressant, hur sjukt det nu än låter att sitta och glo på levande och döda spermier. Sperman vi fick bedöma var otroligt tät med extremt lite ”dåliga” spermier, till skillnad från spermierna vi fick titta på dagen innan från den lille Welsh-hingsten vi var med och tappade.

Kl 15 var det dags för den skriftliga examinationen av all den information vi hade fått trycka in i hjärnan under dessa två dagar. Om två veckor får jag veta hur det gick med det… Jag hoppas det gick bra !!

Efter själva examinationen hann vi med en snabb rundtur på Twemlows. Vi fick ta bilder på hingstarna i stallarna, men vi fick inte dela dem på sociala medier. Men jag får skvallra att BIG STAR var där och att jag har bild på honom. Lite coolt ändå! Dubbel OS-guld medaljör tillsammans med Nick Skelton.

Sedan började den långa resan hem igen. Det var lite smidigare att åka tåg tillbaka till Manchester och jag lyckades hitta en shuttle från stationen till hotellet där jag skulle spendera sista natten innan jag flög hem till Sverige igen.

På hotellet unnade jag mig faktiskt en pizza vilken jag goffade i mig liggandes i den stora, STORA, sängen. Jag tyckte jag förtjänade det efter två riktigt (!) intensiva dagar på Twemlows. I bakgrunden av pizza-bilden ser ni Terminal 1 varifrån mitt flyg gick hem sedan på morgonen efter 🙂

Aaaah och så undrar ni såklart över hur covid-19 märktes av. Ptja, det var kanske mindre människor i rörelse utomhus än vad det normalt sett brukar vara. På Manchester Airport fanns en reklamskylt som då och då uppmanade folk till att tvätta händerna ofta i mer än 20 sekunder. Väl på Arlanda var väl den största skillnaden den VÄLDIGT röda avgångstavlan med nästan 70% Cancelled/Inställt flyg… Annars kan jag inte påstå att jag la märke till så mycket annat. Någon enstaka person hade en mask på sig.

Hästnörd och tillika Webbutvecklare som driver företaget Stuteri Valorous som inriktar sig på att utforma stilrena och enkla webblösningar för hästfolk, samt bedriver en connemarauppfödning i mindre skala. Leg. Sjuksköterska. www.valorous.se

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.