Blott en dag, ett ögonblick i sänder.

Trots att det snart gått två veckor sen halva livet stjälptes omkull, så kan jag fortfarande inte begripa alla gånger vad som faktiskt hänt. Hur allting inom loppet av några minuter gick ifrån att äntligen kännas bra, lättsamt och på rätt sida igen efter en tuff höst och vinter, till totalt mörker och tomhet igen. Min vän är död. Vår vän är död. Bästa, omtänksamma, generösa, roliga, duktiga, kloka och fantastiska Lotta finns inte mer och det vet jag inte om jag någonsin vill förstå. Allting var precis som vanligt den där morgonen, måndagen den 6 juli. Vi hade vår mailkonversation om vilka hingstar jag skulle grönmarkera nu när 1 juli passerat och alla som är i avel ska ha löst licens. Du skulle återkomma om den siste. Det gjorde du aldrig. På kvällen skickade jag, precis som jag gjort de senaste åren lite tankar, funderingar och filmer på hästarna. Jag såg att du inte sett dem, men tänkte att du nog hade mycket med betäckningar. Bara dagarna innan fick jag en bild på ett utav Verdis nya ston, en gulbrun. ”Nu är Verdi nöjd igen.”

Vi, alltså jag och Cissi, fick inte skriva till dig innan klockan 07 på morgonen för du hade alltid ljudet på mobilen på och ville bara bli störd om det var hemtjänsten som ringde angående din mor eller om det var din syster som försökte nå dig. Det hade du strängeligen påpekat för oss båda vid olika tillfällen. Så när jag klev upp och körde till jobbet och du fortfarande inte varken hade sett det jag skrivit eller svarat så tänkte jag inte mer på det. Jag visste att betäckningssäsongen inneburit mycket jobb.

Vid 10 tittar jag på telefonen. Då har du skrivit. Men det första jag ser att det står är ”Hej Johanna, jag vill meddela…”. Jag öppnar upp och möts av en chock. En chock så svår att jag tappade andan och var tvungen att sätta mig ner på golvet. Det var din syster som omtänksamt ville meddela mig att du gick bort igår, och ingen vet varför. Jag blev så otroligt ledsen. Det kändes som om marken försvann under mina fötter. Det kan och får inte vara sant, tänkte jag. Lotta kan inte vara död, det kan hon inte. Jag tänkte först att det var något sjukt bisarrt avskyvärt skämt, att någon hackat din Messenger och skrivit detta. Men samtidigt kändes det alldeles för osannolikt, även om budskapet om din död var kolossalt overklig. Så jag skrev till Liselotte, rädd att göra henne ledsen om hon inte visste, men hon borde veta. Jo. Det var sant. Du var död. Du hade bara fallit ihop. Liselotte kunde inte heller ta in det.

Tårarna forsade och jag stod där inne på LAS-expeditionen och hulkade och grät. Jag plockade upp telefonen och försökte ringa Cissi men kom inte fram. Så jag skrev RING MIG. LOTTA ÄR DÖD. Cissi trodde jag skämtade, att jag skrivit så för att hon skulle ringa upp fortare. Men du var död. Sen ringde jag Lisa. Sen klev en utav våra överläkare in på expeditionen. Sen började allting bara kännas som ett töcken. Och det gör det fortfarande. Jag finner ständigt mig själv i rörelsen att skriva till dig på Messenger, jag gjorde det så ofta att det är det första min IPhone föreslår när jag låser upp den. ”Skicka Messenger till Lotta Sjöberg”.

Lotta, jag kan verkligen inte begripa att du inte finns mer. Att jag inte kan smsa dig när stona beter sig konstigt under betäckningssäsongen. Eller när jag spikat på en tappsko utan att använda den där sista sömmen. När jag läst något helt tokigt på Facebook eller sett en galen video. Hur ska Cissi och jag kunna hålla liv i vår hemliga grupp Munkfanclub? Jag kan inte heller ringa dig när livet känns tufft och jag behöver några kloka råd eller stöd när jag känner mig jävligt ensam och på gränsen att lägga av med de här jävla hästarna!
– Johanna, det blir bra. Det blir bra till slut, och är det inte bra, så är det inte slut!
Så många gånger som du sagt just det till mig, det blir bra. Så många gånger som du stöttat mig med Västkust Chips och Coca Cola Zero!

Det känns verkligen så otroligt tomt utan dig Lotto of Sweden. Du har varit ett så stort stöd för mig så länge. En riktig stöttepelare med egentligen allt. När du visste att jag hade det kämpigt i livet så kom det ett paket med choklad på posten. Vi fick alltid saffransbullar vid Lucia och några roliga prylar du säkert garvat läppen åt i affären när du hittat dem. Jag glömmer aldrig hur orolig du blev den där kvällen då jag, ensam som vanligt, råkade sätta i halsen och nästan inte fick loss det och för några sekunder ändå känt att, nu dör jag. Då sa du att du ofta tänkte på att jag var just ensam, att om det skulle hända dig någonting så skulle åtminstone din syster hitta dig. Och det gjorde hon, Lotta, det gjorde hon. Hon hittade dig och hon såg till att allt gjordes för att du skulle komma tillbaka till oss. Men det gjorde du inte. Men du var inte ensam!

Du är med din älskade Janus nu. Det vet vi. Vi som blev kvar här. Vi som nu får leva i den stora ekande tomheten du efterlämnade. Du var en så fantastisk person, på alla sätt och vis. Den kunskap och erfarenhet som du besatt går världen nu miste om. Så omsorgsfullt som du tog hand om oss alla egentligen, speciellt när vi var ”nya” i rasen. Speciellt när jag var ny. När du såg att jag hamnat snett in i det och helt prestigelöst guidade mig rätt. Du var rak och sa vad du tyckte, du tog ingen skit. Du tyckte att livet skulle vara gött, annars kunde det kvitta.

I helgen drack jag den där Proseccon vi delade när jag och grabbarna var hos dig sist, 2019, när vi tillverkade ”Valle Klenben”. Bola, ekologisk. Det var din favorit sa du och du fick påminna mig två veckor senare när jag givetvis glömt allt vad den hette eller hur den såg ut när jag stod på Systembolaget.

Lotta, jag är så otroligt tacksam över varje minne jag har med dig. Jag är så tacksam för allting du lärt mig och allt du gjort för mig genom åren. När du t ex mitt i höskörden 2014 packade ihop hovslagargrejer, skor och söm och flög ner till mig för att hjälpa mig med Monia. För sådan var du. Världens bästa Lotta.

Lotta, fy fan vad jag saknar dig.
C U in Clifden