En stor vinst

Jag har svårt att unna mig själv saker. Kanske främst för att jag inte tycker att jag förtjänar det. Jag köper sällan saker till mig själv om det inte är absolut nödvändigt eller väldigt rabatterat. När jag väl köper någonting till mig själv, som kanske inte är absolut nödvändigt så har jag ångest över det i flera dagar och det har hänt att jag helt enkelt lämnat tillbaka det också. Jag har dock inga problem att köpa saker till mina söner. Men när det kommer till mig själv så blir det 10 år gamla ridbyxor, en jacka från -06 och slitna Nike Air från semestern i Milano med Cecil 2017 ett tag till. Om jag FÅR någonting, tex som min GPA hjälm som jag faktiskt fick av en fin person för många år sedan så pedant-sköter jag det så att jag kan ha det så länge som möjligt. Jag har t ex satt om mina fina palettblad som jag överraskades med av Cissi i snart 2 år! Still going strong! Häromdagen satt jag och funderade på att köpa ett par nya ridbyxor till mig själv, då jag inte kunde minnas när jag senast köpte mina gamla och de börjar bli både urtvättade och utslitna i skoningen. Men nej, det blev inga ridbyxor. Det blev en halv garderob till yngste sonen istället…

Men ikväll, ikväll unnar (!) jag mig att vara så himla glad över att ha lett in Valle (Valorous Vasiliás) i grimma och grimskaft FÖR FÖRSTA GÅNGEN ! Kan tyckas lite torftigt att unna sig att bara vara glad, men det är en stor vinst för mig. Babsan, min älskade, tokiga och något speciella Babsan. Hon må vara go och härlig på alla sätt och vis – men när det kommer till hennes föl… not so much.

2017 när hon fick sitt första föl blev jag riktigt bekymrad. Jag hade fått 4 otroligt sociala och mysiga föl innan Majestic, men honom fick jag inte ta i. Jag fick inte komma närmare än 4m. Babsan skyddade inte direkt honom, hon cirkulerade honom lite och varnade mig lite försiktigt att inte komma nära men när jag väl fick tag på henne (efter att ha fått jaga henne och uppvaktande fölis i 20-30 minuters skengalopp i hagen) så var det aldrig något problem. Bara det att han var så skärrad att jag inte fick peta på honom. Suck! Babsan åkte till Lotta (❤️) på betäckning och hennes fina sto Cathriona läxade upp Babsan duktigt och jag fick en supersocial fölunge tillbaka i augusti.

2018 fölade Babsan Lill-Babs, mitt högt efterlängtade sto. Som jag inte fick röra överhuvudtaget. Inte förrän Lill-Babs var 4 månader fick jag KLAPPA henne för första gången. Tack och lov för raka och fina ben på fölungen som inte behövde träffa hovslagaren förrän någonstans däromkring. Lill-Babs var också extremt försiktig och blyg. Vågade knappt komma fram och nosa på mig utan höll BEHÖRIGT avstånd. Idag är Lill-Babs den mest sociala ponnyn i hagen och har snarare svårt att avgöra vart hon slutar och jag börjar. Otroligt kelen och nyfiken.

Valle. Valorous Vasiliás. Helbror till Lill-Babs och då halvbror till Majestic. Jag visste ju så att säga på förhand att Babsan skulle ta sin fölunge från dag 1 och sticka längst bort i hagen från mig och vägra komma in. Mja, hälften rätt. Hon tog absolut Valle och stack, men kom gåendes emot mig efter några timmar och ville komma in! Vilket absolut inte hänt med varken Majestic eller Lill-Babs. Yes, tänkte jag! Hon har kanske vuxit i sin roll som mamma. Men nä, tji fick jag. Valle har varit än mer extrem sina syskon. Han har varit så himla blyg och skygg att jag knappt fått röra vid honom överhuvudtaget. Att försöka klappa honom i hagen var bara att glömma. När han hade ont i magen var han fortfarande tillräckligt på sin vakt för att ge mig och veterinär Signe en rejäl match när vi skulle behandla honom. Han har överträffat båda sina syskon med flera, flera längder medan hans mor faktiskt varit oerhört sansad.

Babsan kommer gärna och gosar, nosar och kollar läget i hagen. Men hon är också den som ”blåser upp flocken” om hon upplever ett annalkande hot. Till exempel en granruska som ABSOLUT INTE låg där igår. Oftast är det bara hon som jagar upp sig och springer – men hon skapar lite oreda i flocken. Hon är absolut inte blyg, skygg eller på något vis rädd för människor. Men det intalar hon sina föl, med råge. Själv står hon där och blir kelad med medan hennes fölunge har halv panik för att mjölkbaren är oroväckande nära det där livsfarliga fölätande monstret! Valle, inget undantag.

När han skulle verkas första gången hade jag krånglat på honom en grimma kvällen innan. Nej, absolut ingenting jag rekommenderar i form av ”tillbörlig hantering” inför hovslagarbesök, men man tager vad man haver. Jag klappade och tog lite på hans ben också kvällen innan, vilket jag informerade hovslagare Simone om när han kom. Valle skötte sig med den äran. Blev verkad runtom helt utan problem. Sedan släppte jag ut honom i hagen och han sa FET CHANS! Och jag fick inte röra honom alls de kommande månaderna.

Men en kväll när de fick komma in från ett regnoväder så gav jag mig fan på att han skulle ha grimma. Efter att ha jagat honom och trängt honom i boxen lyckades jag krångla på den och klappade noga överallt innan han var fri igen. Fast med grimma på. Jag har kunnat GLÖMMA att försöka få tag på honom i hagen, trots grimma. Jag har lyckats tränga honom och fånga honom i boxen, men han har absolut inte blivit ”mer tam”. Det har varit lika svårt nästa gång.

Men. Så plötsligt. Ikväll när jag hämtade in dem så stod han snällt med mamma vid grinden och väntade kvar sist på sin tur och VIPS fick jag knäppa fast grimskaftet och han följde med in så himla snällt! Okej, jag erkänner. Jag har trugat i honom äppelbitar från min hand i veckan och det har ju sannerligen gett resultat.

Så, tillbaka till min poäng. Ikväll unnar jag mig (förutom ett glas rött) att vara glad och lycklig över min fina fölunge.

Lotta, jag vet – ”det visste du hela tiden”.