Länge leve Brolötens Grafit RC 70

2007 åkte jag och min pappa till Flyinge för att försöka oss på att frysa semin efter ”Graffe”. Pappa sa att han fick 48h på sig att ”hoppa på bocken” – och om det inte gick så fick han åka med hem igen, då hade vi i alla fall försökt. Men Graffe fattade ganska omgående vad det gick ut på och lämnade mycket semin efter sig. Men jag har inte haft möjligheten att seminera med honom, eftersom det är ganska kostsamt att seminera med FAI. Vi provade på Önnarps Monia 2013 men av olika anledningar som sannolikt bara hade med Monia att göra så tog det sig inte. Så från 2007 har stråna legat nedfrysta, förutom den dosen som Monia fick 2013.

Som så många vet är och förblir Graffe min hjärtehäst nummer ett. Han är oavkortat anledningen till att jag har många av de vänskapsrelationer som jag har idag, men även högst bidragande till att jag lever det liv jag gör. Kort och gott, Graffe är och förblir hästen med stort H för mig. I januari 2009 dog Graffe, han låg död i sin box på morgonen och jag har saknat honom varje dag sedan dess. Han var en stor personlighet, stort hjärta med den lenaste svarta sammetsmulen i världen.

I år har jag tillsammans med Lisa och Signe startat min alldeles egna seminstation. Drömmen att äntligen få seminera med Grafit närmade sig med stormsteg. Vi behövde öva på att tina seminen och jag behövde öva på att ”skjuta” semin med pistoletten. Så vi tinade två strån efter Graffe och till min stora sorg så var det vi tinat dött. Första strået tänkte vi att vi kanske gjort fel, kanske hade vi misslyckats med själva tiningsprocessen. Men så tinade jag strån efter Dylan N 1312 och de levde fint, så vi gjorde ingenting fel. Jag bestämde mig för att tina ett strå till, men nej även det dött. Känslan i kroppen har varit svår. Tänk om allting är dött. Det jag tinade var från samma batch så det fanns hopp om att det helt enkelt var en dålig batch. Jag mailade till Tullis Matson på AI Stallion Service (i ljusblå skjorta på bilden) i Manchester som höll i utbildningen jag gick ifjol till seminassistent. Han ringde upp mig direkt och vi pratade en lång stund. Han trodde inte att det betydde att allting var dött, utan att jag skulle prova att tina ett strå från varje batch, det är vanligt med ”batch viability” alltså att olika batch har olika motilitet. Han höll tummarna och ville att jag skulle höra av mig när jag tinat så han fick veta hur det gick. Tullis är P R O F F S (!!) på fryst semin och han erbjöd sig till och med att titta på sperman om jag kunde skicka den till honom. Han har fryst semin på noshörning … Need I say more?!

Hur som helst. Jag hade en dos som låg i en egen liten gobblett (plaströr) á 9 strån. Det närmade sig semination på Önnarps Olivia och jag oroade mig dagligen att tänk om allting är dött. 14 år sedan vi frös Graffe och så visar det sig att precis allting har dött. Jag noterade att de strån jag hade tinat hade expanderat efter tining, vilket tyder på bruten kylkedja, alltså att stråna har fått tina upp något och sedan frysts igen. Dessa strån låg också löst i själva behållaren. Så jag höll verkligen hoppet vid den hela dosen som sannolikt hållit sig nedkyld på ett bättre sätt.

Kl 19:40 den 9 juni 2021 var det dags för mig att seminera mitt första sto med Brolötens Grafit RC 70. Jag var så nervös att jag ville kräkas. Jag sa till Emelie som assisterade mig att jag ber om ursäkt på förhand för jag kan inte riktigt härbärgera det känslokaos som rådde inuti mig när jag med pistoletten sköt de första fyra stråna av dosen i Olivia. Sanningens minut. Skulle sperman leva . . . När jag tittade ner i mikroskopet så kunde jag se i oskärpa att det rörde på sig. Men det hade det gjort även med det döda (de flöt omkring) … bara det att nu flimrade det och när jag fick in skärpan så ser jag – det lever.

Jag föll ihop på golvet och började gråta hejdlöst. Det går inte beskriva de känslor som exploderade inuti mig, nervositet, förväntan, drömmar, hopp… 14 år senare. Det lever. Sperman lever. Grafit lever.
Nu väntar vi till den 27/6 innan vi vet om det tagit sig.