A horse isn’t just an animal, it’s a lifestyle…

En vän till mig sa en gång att han beundrade min passion för hästarna. Han beundrade hur jag orkar och hur jag slet för det jag tyckte om. Det han dock inte kunde förstå var hur jag orkade ha häst i huvudet hela, hela tiden…

Det är inte alltid en dans på rosor med hästar, även om det ofta framställs som så med framgångssagor med fantastiska hästar och ryttare. Ibland är det faktiskt riktigt hemskt att ha häst. När en häst skadar sig är det som om man skadar en del av sig själv. När man mister en häst, så mister man inte bara ett djur, man mister en vän, en betydande del av sitt jag. Man mister helt enkelt en del av sig själv. För att inte tala om kostnaden att ha häst, att ta hand om en häst, att mata en häst, att träna en häst, att vaccinera, sko och utbilda en enda häst. Jag hade aldrig haft råd.

Jag vet inte vad jag hade gjort idag om inte jag hade haft min helt otrolig pappa Tomas Axelsson vid min sida. Han har stöttat och supportrat mig sen jag var 8 år gammal med ridningen på de sätt han har kunnat. Han sa att jag snart skulle tröttna när jag började rida på ridskolan som 8a åring. Han trodde att han skulle få hämta mig efter 2 dagar på ridlägret på Brolöten -99, där han med tårar i ögonen lämnade sin 12 åriga dotter. Det har han dock fått äta upp.

Jag fick ingen egen häst när jag var liten. Jag fick med avundsjuka ögon se på när mina ridgruppskompisar fick egna hästar, däribland min 1 år yngre kusin Jenny som fick en egen häst. Det var ord och inga visor med min pappa, vi skulle inte ha häst, slut diskuterat. Han ville inte känna sig fastlåst med en häst, och kanske var det så att vi inte kunde fixa det ekonomiska att ha en häst just då. Jag önskade mig en egen häst i julklapp och födelsedagspresent varenda gång efter det. Det sas att jag skulle få en häst i 18 års present. Men den hästen förvandlade mamma snabbt till en bil då hon insåg merkostnaden som den där hästen skulle kosta i jämförelse med bilen.
Fast jag är ju tacksam för bilen idag, men jag var nog inte det just då!

Pappa har stått ut med mitt hästtjat i många, många år. Han fick höra var enda sak hästarna gjorde och han lyssnade väl på halvt öra till slut. Han visste dock mycket väl vem Brolötens Grafit var och letade till och med upp honom på Brolöten en gång när vi var där på besök. Stolt kom han tillbaka till mig och sa att han hittat Grafits box. Jag himlade med ögonen, trodde han inte att jag visste på exakt vilken centimeter som Grafit befann sig. Men pappa var stolt! Grafit var nog den enda hästen i hela världen som pappa kunde urskilja från en mängd andra hästar. Han var den enda hästen som inte var ”brun” som alla andra hästar var i pappas ögon.
– Pappa stod glatt i höstas och klappade en fux på 165cm i tron om att det var Monia, den hade ju en fölunge. Att hästen han klappade var nästan 20 cm högre, hade en annan färg och dessutom hade ett svart stort hingstföl vid sidan av istället för lilla, fuxfärgade Philadelphia, verkade inte spela någon roll.

Jag gick till min pappa 2006 och bad gråtandes om att vi skulle köpa Grafit. Han sa, och jag citerar ”Nej Johanna, jag köper inte en sjuk häst till dig, det förstår du väl?”. Ja, visst förstod jag det. Även om tårarna rann så förstod jag att om pappa skulle en dag ge mig en häst, så skulle den inte vara sjuk. Då gjorde jag det som ändrade hela mitt liv. Jag köpte honom själv.

Utan pappas vetskap köpte jag Grafit för pengar som fanns på mitt fondkonto. Jag kan inte säga att jag ångrar det jag gjorde, mer än att jag ångrar att jag gick bakom ryggen på min pappa och ljög för honom. Ja, han blev arg. För att jag hade lurat honom och fört honom bakom ljuset. Men jag hoppas en dag att han inser varför jag gjorde som jag gjorde – jag kunde inte för mitt liv mista Grafit där och då. När jag ser tillbaka på det idag så hade jag aldrig haft de möjligheterna jag har idag, mina nuvarande hästar eller den kunskap som jag samlat på mig – om jag inte hade gått bakom ryggen på min pappa för att jag verkligen älskade den hästen. Det rättfärdigar inte det faktum att jag förde honom bakom ljuset, men jag hoppas som skrivet att han en dag förstår att jag inte gjorde det för att på något vis vara elak emot honom, utan för att jag verkligen brinner för det jag gör.

Även om jag har fått höra det många gånger, hur jag köpte Grafit och hur jag lurade pappa så har han alltid funnits där och stöttat mig. Han köpte Önnarps Monia till mig. Jag tror att han insåg att jag inte var hel utan hästarna i mitt liv. Dealen var dock att jag skulle gå i skolan, så det kom med visst bagage.
När Monia väntade Monarch så frågade pappa ofta hur det var med Monia och fölet, och om jag trodde att det skulle gå bra.

När Grafit dog så ringde jag pappa och grät ”Är du nöjd nu? Nu är han död.” Sen la jag på. Pappa hade vid flera tillfällen önskat Grafit död, eftersom han hade kostat så ofantligt mycket pengar i omvårdnad och tid och energi. Det resulterade bland annat i att jag inte pratade med min pappa på en månad efter att han sagt ”Jag önskar att den där j*vla hästen kunde dö”. Pappa var inte alls nöjd. Han blev såklart minst lika ledsen som jag över att jag mist min ädelsten. Från den dagen oroade sig pappa istället om hurvida fölet skulle överleva. Det var ju inte rätt att jag skulle förlora båda tyckte han.

När Monarch föddes så var pappa den första jag ringde för att berätta att han blivit ”morfar” åt en liten hingst. Pappa ville genast komma ut och titta på mitt lilla mirakel och för första gången i sitt liv klappa ett föl. Pappa hjälpte mig till och med att göra i ordning hagen som Monia och Monarch skulle gå i. En el-ingenjör borde ju rimligtvis kunna koppla el på ett staket tycker man.
Pappa var med ute på Lovö den sommaren och klappade Monarch i hagen. Plötsligt säger min pappa något jag aldrig i mitt liv trodde jag skulle få höra honom säga, ”Ska du inte betäcka om Monia i år då?”. Jag kan svära på att mitt hjärta hoppade över ett slag.

Sagt och gjort. Monia betäcktes om med Juno Rory och pappa var HELT med på noterna. Han har faktiskt inte sagt en enda gång att det var dumt gjort av mig. Han har suckat och stånkat över att jag nu står med 3 hästar som kostar pengar istället för en. Pengar som han om något motsträvigt, får stå för i mångt och mycket. Jag hoppas att han gör det för att han vet hur mycket det betyder för mig och inte för att han känner sig tvingad.

Pappas största bekymmer idag är att jag inte får sålt Philadelphia. Det jag tror att pappa missar är att det är ett levande djur jag försöker sälja, inte en bil eller en IKEA säng som har en viss fasthet, storlek och utseende. Det hjälper inte heller att marknaden står stilla, han borde veta med tanke på alla aktieaffärer han har haft genom åren.

Jag hade aldrig varit där jag är idag om det inte hade varit för att min pappa alltid fanns där och hjälper mig framåt och ser till att jag får göra det jag älskar från botten av mitt hjärta att göra. Även fast jag lurade honom och även fast jag nu står med 3 hästar istället för den utlovade enda – så stöttar han mig. Jag har världens bästa pappa.