Ett steg framåt, två steg bakåt.

Fång är en hemsk förbannad sjukdom och jag grämer mig gråhårig över den varje dag. Vad kunde jag gjort? Vad skulle jag gjort? Varför regnade det så fruktansvärt att de första symtomen doldes i leran? Varför födde jag barn mitt i allt…
Men jag inser även jag att det är för sent att tänka såhär, och att jag nu istället för försöka arbeta med vad jag har. Det har varit en lång, lång uppförsbacke såhär långt. En jäkligt lång uppförsbacke. Monia har varit annorlunda från dag till dag och jag har med tårar i ögonen funderat på om jag inte bara ska sätta stopp för detta förbannade elände.

Sen går det plötsligt på rätt håll, om än bara för en liten stund. Monia ligger och vilar mycket i sin box, igår när jag kom in så låg hon återigen platt på sidan. Jag måste hela tiden tänka på att andas när jag inte ser henne genom fönstret. Bara för att hon ligger ned betyder det inte att hon är död… Så igår fick hon mig att le från öra till öra. Där platt på sidan i boxen låg hon – och käkade hö. Hon låg perfekt så att hennes huvud hamnade i höhögen och hon kunde utan problem peta i sig sitt hö. Du gör mig lycklig ponny, jag hoppas att du vet det.

Idag ”tvingade” jag henne att komma till boxdörren, för att se hur hon kliver på sina fötter. Till min stora glädje så tog hon idag STEG på sina ömma fötter. Hon vågade lägga lite tyngd på sina hovar de två-tre stegen fram till mig. Lycka! Och kanske framförallt, lättnaden. Det går åt rätt håll. Det går åt rätt håll. Det går åt R Ä T T håll. Snälla Monia håll ut. Fixar vi det här så fixar vi allt.

Du SKA bli gammal hos mig. SKA.