Mail du liksom aldrig vill få…

Jag har undrat ett tag nu varför jag inte har hört någonting från Dina Försäkringar angående Monias avlivningstillstånd. Ett tillstånd som säger att försäkringsbolaget tycker att det är okej att avliva hästen, för att få ut livförsäkringen.

Idag kom det, på mail. Det är ett typiskt sådant mail du aldrig vill få.

”Hej Johanna, så ledsamt med er fina Connemara.”

Ja det kan man väl säga. Det känns helt förkrossande att det nu verkligen är dags. Dags att ta farväl av denna otroliga lilla ponny. Dags att ge henne vila från denna tunga vår och sommar. Jag grät i 30 minuter i bilen. Från det att jag stängde dörren hos Pernilla tills jag klev ur bilen hemma på stallbacken. Fyfan va jag har ont i hjärtat. Det värsta är att jag har känt det som om jag inte FÅR vara ledsen. Att jag inte får tycka att det här är hemskt och psykiskt nedbrytande, eftersom det är JAG som håller henne levande. Föreställ er den terrorn, att hela tiden veta att jag kan underlätta för henne genom att avliva henne, men att jag då istället får ett moderlöst föl som kommer att bli helt förkrossad och risken att han blir dålig.

Monia har börjat se väldigt trött ut. Hon ligger inte alls lika mycket längre, knappt någonting alls ute. Hon går omkring och betar i hagen och tillrättavisar Regent och Belinda. Men hon ser trött ut. Hon har den där bekymmersrynkan över ögonen. Hon vet. Hon vet så jäkla väl att det här är slutspurten. Hon vet att det alldeles snart är över.

Imorgon kommer Simone, för förmodligen sista gången, och ska underlätta för Monia.