Du hade älskat snön Monia.

Tiden tickar förbi, vad som kändes som den tyngsta veckan i mitt liv har nu övergått i fyra månader av saknad. Det går fortfarande inte en dag då jag inte tittar bort till dig. Varje morgon säger jag ”god morgon Monia” innan jag kliver in i stallet. I morse på väg till bilen log jag för mig själv och tänkte på hur himla glad du hade varit i snön just nu. Det ligger mycket snö här. Jag minns första snön tillsammans med dig. Du blev helt galen, något som alla dina föl ärvt, känslan för snön. Du sprang runt som en tok i hagen och sprätte och hade dig. Första vintern var du dräktig med Monarch. Du var inte så stor men jag kunde känna hur fölet for omkring där inne. Du hade 1 dm vinterpäls, Hanna tyckte att du såg ut som en björn.

Vem hade kunnat ana att du skulle bli så dålig? Att jag inte tog tillvara mer på tiden jag fick med dig. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att du skulle ryckas ifrån mig så snart… Någonting gick fel Monia och jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan. Bara dagarna innan du blev så himla dålig, puttade du omkull Jonas i grinden och galopperade runt i snön i trädgården. Precis så som du alltid varit, full med hyss och dumheter. Men aldrig, aldrig dum.

Jag saknar dig så, min älskade lilla bruna ponny.