Fångest.

  Den värsta perioden på året är här. Fång-perioden. Usch. Jag kan ärligt erkänna att jag är less upp över öronen på fång, jag har haft oturen att träffa denna trista sjukdom alldeles för mycket och önskar inget hellre än att aldrig behöva stöta på den igen. Men fångesten, den blir jag liksom inte av med. Det riktigt knyter sig i magen varje gång jag öppnar upp till sommarhagarna och låter ponnyerna beta en stund. En timme några dagar, två timmar nästa etapp. Fångest, fångest, fångest. Jag tror att jag börjat få vanföreställningar, för så fort jag tittar på någon utav ponnyerna så sätter den där lilla rösten, bak i huvudet, igång. Är inte nacken lite krökt ändå? Är det en fettdepå på rumpan? Jag har dock inte börjat känna efter puls ännu. För att jag vet att i samma sekund, oavsett orsak, som jag känner den där pulsen – då är jag dödens. Då blir det minutiös kontroll, igen. Jag mår illa. 

Grabbarna går i Bingos sommarhage. Hos Monia. Fina, underbara Monia. Fångest. Gröna beten. De vita stenarna vid din grav i solen. Fångest. Ny dag imorgon. Tillbaka till jobbet efter långledighet.