Häst

Fång, är i särklass det värsta jag vet. 

Det finns få saker jag upplever så jobbiga som fång. Oavsett vems häst det drabbar. Det är en sjukdom jag inte ens önskar min värste fiende. Den psykiska terror som fång medför är enorm. Jag får ont i magen bara jag tänker på det. Denna hopplösa känsla att ryckas fram och tillbaka. Är det en förbättring jag ser? Eller projicerar jag den bara för min egen sinnesro, för att få vila ångesten en stund. Att vakna varje dag och ställa sig frågan – gör jag rätt? Eller för VEM gör jag det här? Alltid rädda liv heter det för en sjuksköterska. Men för vilka medel. Jag skulle a l d r i g någonsin gå igenom samma månaderna med Monia igen, någonsin. Och jag råder INGEN att göra som jag gjorde. Jag var knäckt i månader efteråt, för att inte tala om under tiden. Men ändå så är jag beredd att försöka, se ljusningar. Med Golden Grape var det dött lopp ganska tidigt. Jag gav det några försök, men stoet var 23 år och i ganska dåligt skick. Det var egentligen inte ett svårt beslut.

Det ska inte vara ett svårt beslut att hjälpa sin vän, få ett slut på deras lidande. Men eftersom vi binder oss känslomässigt till dem så vill vi behålla dem för vår egen själviska skull. För att VI inte vill släppa taget. För att vi inte vill sluta älska. Men vi slutar ju inte älska bara för att de inte finns mer.

Jag är såklart tacksam över Regent. Det var ju för fölet jag stod ut. För den där kavata lilla studsbollen i Monias mage. Som, trots lång behandling med fenylbutazon, kom ut frisk och levnadsglad. Det enorma hjärta som denna ponnyn har är oersättligt och värt varenda tår jag fällde under den 9 månader långa terrorn. Men hade jag behövt ta beslutet en gång till, i samma situation så hade sto och föl fått somna in. De pengarna jag la får jag aldrig tillbaka, hur jag än gör. Och jag rasade sönder, full av bebishormoner, amning och stress rasade jag ner till 54kg, en vikt som inte klär mig. Det fantastiska som Regent bidrar med är att lindra den förlamande hjärtesorg jag har efter att ha förlorat min underbara Önnarps Monia RC 1293.

För några veckor sedan drabbades en utav mina bästa vänners connemara av fång. Varje dag av terror, varje dag av försök. Att vrida och vända på varenda sten. Söka stöd hos alla. Jag vet precis och det smärtar mig med, även om det inte smärtar mig på samma sätt eller ens i närheten lika mycket. Men ingen förtjänar fång, speciellt inte våra hästar. Att ryckas mellan hopp och förtvivlan. Att inte riktigt kunna greppa när det är färdigt förrän någon slår det i ansiktet på en. Det är färdigt nu. Fina fina Layla finns  inte mer. Graffe finns inte mer. Monia finns inte mer. Grappan finns inte mer. Så många otroliga individer bara omkring mig – som inte finns mer. Ingen utav dessa fyra individer drabbades av fång på samma sätt. Men alla gick samma öde till mötes, även om Graffe inte dog i sviterna av sin fång.

Ingen vill ha en fånghäst. Den ständiga oron. Inte fruset gräs. Inte för sprött gräs. Inte för bra hö. Ingen kortison. Om de spränger staket och proppar i sig vall på grannens åker – katastrof. Det är omöjligt att skydda sig till 100%. Alla kan drabbas av fång, en del är bara mer benägna än andra.

Efteråt, när du tagit beslutet att ingen utav er ska lida längre, så sköljer en underlig form av lättnad över dig i all sorg. Ni behöver inte lida mer, hästen behöver inte ha ont längre. Det är över. Nu återstår bara resan att läka och sörja.

Jag sörjer fortfarande Monia varenda dag. Det har snart gått två år sedan hon slapp lida mer. Det är lättare men det stockar sig direkt i halsen och tårarna rinner när jag tänker på henne. Jag saknar henne. Det får man. Det ingår när man älskat någon. Det är naturligt.

En del fånghästar klarar sig. De blir ridhästar igen. Såklart det händer. Men f-ångesten finns alltid där, lite starkare. Inför varje vår, foderbyte, betessläpp…

Jag vill aldrig mer uppleva fång, är som att önska fred på jorden. Det kommer att drabba mig eller någon i min närhet igen. Om och om igen.

Himmelen har fått en ny stjärna, sov gott Layla.

Now’s  all we’ve got, and time can’t be bought. I know it inside my ❤️ forever will forever be ours, even if we try to forget 

Love will remember ❤️

Hästnörd och tillika Webbutvecklare som driver företaget Stuteri Valorous som inriktar sig på att utforma stilrena och enkla webblösningar för hästfolk, samt bedriver en connemarauppfödning i mindre skala. Leg. Sjuksköterska. www.valorous.se

2 kommentarer

  • Ann-Louise

    Fint skrivet Johanna! Fångesten kramar mig varje dag, och du slår verkligen huvet på spiken. Jag har en ”överlevare”, men till vilken nytta? Har redan bestämt mig för att om hon får återfall så får hon somna in. Fång är verkligen hemskt, och som du skriver inget man önskar ens sin värsta fiende.

  • Sofie Karlsdon

    Tack för att du delar med dig, behövde verkligen läsa detta för att bli stärkt, verkligen en svår sjukdom för både ägare och häst, har hänt mig flera ggr går inte många dagar utan att jag tänker på det med tårar hopp tankar förtvivlan! Tack åter igen Mvh Sofie

Lämna ett svar till Ann-Louise Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.