Mina älskade ponnyer.

Förlåt Monarch för att jag inte är en bättre ryttare till dig just nu. Jag lovar dyrt och heligt att bättra mig.

Ett ridpass med bra och dåliga stunder. Grannens gråa katt kastade sig och ut från ridbanan – men jag satt kvar. På slutet var Monarch en fin ponny och jag när jag satt av la han sitt lilla ponnyhuvud i min famn. Jag började gråta. Förlåt viskade jag och torkade snoret med ärmen. Förlåt att jag inte är en bättre ryttare till dig just nu. . Han bara blundade och vilade i mina armar. Jag avskyr när du förstår, det gör mig bara mer skamsen över att du inte får den tid och rutin som du behöver.
Inne på stallgången står han precis lika snällt som alltid, öronen rakt fram noterar han allt jag gör. Att bli svampad är inte längre ett slagsmål, inte heller diverse sprayningar eller stretchövningar. Han är okej så länge han får vara med.
När jag öppnar boxdörren väntar han förväntansfullt på de moment som följer. Jag tömmer hans hink i krubban, lägger dit det obligatoriska fjäsk-godiset. Sedan knäpper jag loss den närmaste karbinhaken följt av den bortre. Till sist trär jag grimman över hans huvud och han får själv lunka in i sin box. Rutiner, rutiner.

Sen följer dock det bästa. Hans mamma. Först in går i princip alltid Monia. Monarch som verkar lida av en lättare släng av Oidipuskomplex pratar mycket högt när hennes gestalt uppenbarar sig i stalldörren. Sedan kommer Gia tätt följd av en lös Bingo som aldrig i sitt liv skulle få för sig att hitta på dumheter. När jag leder in Gia öppnar jag helt enkelt bara grinden och Bingo hänger på in i sin box.

Dagen till ära, för att skingra mina något trassliga tankar, redde jag ut Monias 50cm långa man medan Jonas borstade av både Gia och Bingo. I samma takt som Monias man blev blankare och finare blev också mina egna tankar enklare och friare. Monia piskade ilsket med svansen när jag uppehöll den från flugorna med min borste. Även Bingos man och svans fick sig en omgång. Bingo med sina stora kloka ögonen tittade bara på mig. Han vet så väl när jag mår dåligt.

I mitten av sommaren när jag jobbade långa pass och knappt hann sova så stoppade han mig i hagen. Han kom skrittandes längs sin stig och ställde sig så när han kunde och slöt sitt huvud och sin hals om mig – jag finns här! . Och där stod vi sen en lång stund medan tårar av lättnad föll från mina kinder.