Connemaraminne

Connemaraminne

Det är lustigt det där fenomenet ’det händer inte mig’, det drabbar dig liksom till slut. 2008 köpte jag mitt första avelssto. Jag hade hoppats att hon skulle få finnas hos mig tills den dagen hon blev gammal och grå, men så blev det inte som många redan vet. Önnarps Monia RC 1293 drabbades av en komplicerad fång under dräktighetens femte månad. Två dagar innan hon insjuknade knuffade hon omkull min sambo i grinden och galopperade glatt ett varv runt på tomten innan hon snällt kom tillbaka och lät sig fångas och ledas ut i hagen. Sådan var hon, levnadsglad och sprallig men inte ett ont hår på kroppen. Det var långa, tuffa månader fram till hennes fölning, en fölning vi inte från början vågade hoppas på. Hur skulle det gå? Vad skulle hända? Mådde fölungen bra där inne efter all smärtlindring? För varje dag som vi kom närmare fölning så steg oron hos mig, skulle det komma ut ett trehövdat, tvåbent monster eller skulle det gå bra? Ibland mådde Monia bättre, ibland sämre och vi slets mellan hopp och förtvivlan.

Plötsligt så hade Monia gått dräktighetes fulltid, otroligt nog gick hon till och med över ett par dagar. Efter nästan 6 månader på box fick hon komma ut i en liten hage, som förberedelse för att kunna röra på sig fritt med sitt föl. Monia har fölat två gånger innan helt på egen hand, men jag var ändå väldigt orolig då spelreglerna inför denna fölning skiljde sig markant från de tidigare. 21:00 den 29 juni sprutade det mjölk ur juvret på Monia. Hon boade i boxen, frustade och lunkade runt. Vid 21:25 la hon sig ned och vid 21:30 tittade jag in i boxen – och där var han. En mörkbrun liten fölunge med en stor stjärna i pannan, Regent.

De första tolv timmarna av hans liv var han faktiskt ett sto. Döpt till Sydney efter en tidigare bekantskap som fått trava vidare föregående år. Men följande morgon stod det klart. Det var ett hingstföl. Klart lite besviken över att Monias sista fölunge var en hingst men så oerhört tacksam över att han var till synes frisk och pigg. Vilken lättnad, och han har inte slutat att förvåna.
Som ni säkert förstår så hade han inte den bästa mamman i världen från start. Hon kunde inte trava med honom, busa med honom eller springa undan med honom om hon skulle behöva skydda honom. Detta var ingen optimal lösning, men hjärtat och hjärnan är inte alltid överens och jag levde på hoppet att det kanske kunde bli bättre efter att hon fölat. Det blev det såklart inte.

Monia såg till att han alltid höll sig i cirklar omkring henne, noga övervakad. Sprang han för långt ifrån henne så kallade hon honom till sig direkt de första dagarna. Regent var en levnadsglad kille redan från start. Han tog stora cirklar i galopp runt Monia så fort han bara kunde. Eftersom Monia kämpade med en enorm smärta, jag inte ens kan föreställa mig, så vilade hon ofta. Jag var alltid så otroligt oroad över att lille Regent inte skulle få dia när hon låg ned. Tills jag en dag möttes av deras lösning, något jag aldrig trodde var möjligt. När han var hungrig så petade han helt enkelt Monia i sidan, vilket gjorde att hon la sig platt och han kunde dia till synes utan problem där hon låg platt på marken.

När Regent var drygt en och en halv månad gammal så köpte vi hans halvsyster Belinda. I början lät inte Monia Belinda komma nära Regent. Så fort hon närmade sig så hytta Monia surt åt henne, men allt eftersom så sökte sig Regent till henne och de två är än idag oskiljaktiga. Strax efter att Belinda kommit så började Monia sina. Regent fick inte tillräckligt med mat och han magrade av ganska rejält. Plötsligt var han dessutom uttorkad men rättade till sig efter lite ersättning via dropp. Jag blev varse om en mjölkersättning i pelletsform och efter 4 veckors idogt trugande med att få Regent att äta det på egen hand så åt han det direkt ur krubban. Sakta, sakta började livsglädjen komma tillbaka till min nu stålgråe fölunge. Han var sig själv igen. Hans mamma däremot blev bara sämre ju kyligare det blev utomhus. Sista veckan var den tuffaste av de nio månader långa inferno som fången hade åsamkat. Men Regent var tapper. Sista veckan övade vi Regent på att vara kvar i boxen under tiden som Monia gick ut. Han var bara tre månader gammal när jag tog det slutgiltiga beslutet att Monia skulle få somna in. Den morgonen som Monia travade vidare till Trapalanda var för Regent inte annorlunda någon annan morgon. Hans mamma gick ut ur stallet och han fick vänta kvar tillsammans med Belinda. Men den här morgonen stod hon inte och väntade i hagen på honom när han kom ut.

Han var så tapper. Han ropade givetvis efter henne oerhört sorgset. Men svaren uteblev, inte ens pappa Bingo svarade på hans ynkliga gnäggningar. Tryggheten med Belinda var förankrad sedan länge men han vankade omkring i hagen och ropade då och då. Men han var helt lugn. Han kunde stå mitt i höet och ropa lite förstrött. Utan Belinda vet jag inte om Regent hade klarat sig så bra som han faktiskt gjorde. Hon blev hans extramamma, blott 1,5 år gammal, och hon har varit den trygghet och det skydd han behövde.

Tredje dagen släppte jag ihop Regent och Belinda med hans bror Rex och dennes mamma. Efter den dagen ropade inte Regent något mer. Han är den tappraste lille fölungen jag någonsin träffat. Han har stått i egen box sedan han var tre månader och ätit mjölkersättning tills han var ett halvår. Han har gått från att vara en mörkbrun liten äppelskrutt till en stålgrå ståtlig ettåring. Han är alltid glad, precis som sin mamma och sin bror Monarch. Alltid glad. Han fick bara ha sin mamma i tre månader, en mamma som för oss var 25 % funktionsduglig. Men för honom var hon inget annat än 100 %. Under den ynka tid som de spenderade tillsammans präglade hon honom något oerhört. Han bajsar på exakt samma ställe som hon alltid gjort. Han lyfter sitt högra framben när han äter – precis som sin mamma och han vill INTE vara ensam, precis som Monia.

Även om det var en tuff tid när Monia var sjuk så är Regent ett otroligt ljust connemaraminne. Han är en stark och klok liten ponny som kommer att göra någon annan minst lika glad som han gör mig en dag. Han är också ett bevis på att du aldrig ska ge upp, hur mörkt det än ser ut att vara så kan det vänta något gott i slutänden.