Häst

Hästdebatt

Med anledning av ”debattinlägget” på Aftonbladets nyhetssajt där Djurens Rätt påstår att trav- och galopphästar blir i stort sätt misshandlade och tvingade mot sin egen vilja att tävla och att detta leder till att hästarna ibland ”snubblar och dör” så kommer här nu min syn på vad som nästan är värre.

De flesta travhästarna i Sverige föds upp på stora stuterier, självklart finns det små hobbyuppfödare som föder upp en eller två travhästar varje år men i det stora hela så föds majoriteten av alla travhästar på stuterier som Stall Palema eller t ex Broline. Här föds fölen i stora flockar med flera ston och föl. Fölen är relativt jämngamla för att det ska vara så rättvist som möjligt, för precis som inom galopp så vill man att fölet ska utvecklas så bra som möjligt fram till start, därav blir ett sent fött föl missgynnat. Tillbaka till ämnet.
Travhästarna föds på stora (med betoning på stora) beten tillsammans med säkert 20 andra föl och deras mammor. Där går de tills de är dags att vänjas av från mammas trygga sida och utforska världen tillsammans med alla sina polare.

Stona och hingstarna separeras, av synnerliga skäl, så nu är de bara 10 och 10 i sina hagar. Dock 10 stycken kompisar som kan leka och växa upp tillsammans, fortfarande på s t o r a beten hemma på stuteriet. När fölet är 1,5 år så påbörjas inkörningen, i flock. Tillsammans med de flesta av polarna får de nu, under ibland lite väl tilltaget knepiga metoder, testa på att ha både bett, träns, selar och även en vagn bakom. Allt detta tillsammans med bästa kompisen. Efter varje träningspass så får den nu 1,5 åriga hästen massor med mat och tak över huvudet när det regnar, den har även täcken på sig utomhus. De unghästar som blir lätt uttråkade kan även ibland ha leksaker i hagen såsom bollar man kan kasta omkring på eller stampa på. Där finns också oftast en kompis.

När travhästen har fyllt 2 år så får den vara med i så kallade ”premielöp”. Här får travhästen som tränats i lite drygt 1 år nu testa på hur det är att vara travhäst. Vissa travhästar utmärker sig, andra faller in i mängden. Men de har en sak gemensamt, de är alltid omgivna av sina egna, ibland polare ibland helt nya hästar, men de är aldrig ensamma, inte ens i stallet är de ensamma.

När travhästen inte tränas eller tävlas så står den oftast i en hage. Hagen är inte lika stor som när travhästen var liten, men den står i alla fall utomhus, även om det regnar. Den får ofantliga mängder mat och varje gång den ska träna så tränar den tillsammans med ett gäng likasinnade. Travhästens fötter sköts noggrant, för utan hovar finns det ingen häst.

När travhästen blivit 8-9 år gammal så brukar tävlingskarriären ta slut. Förslitningsskador är inget ovanligt, nu återgår travhästen till det liv den hade som unghäst. Stona tas in i avelsarbete och får återigen gå på ofantligt stora beten hemma på gårdarna. Hingstarna går även de till avel (oftast) och får spendera timmar utomhus, även fast de är värda ibland bortåt ett 10-tal miljoner kronor.

Träningsmetoder och ibland rådande tävlingstillstånd hos hästarna kan diskuteras, men det råder inget tvivel om att de flesta travhästar har det mycket bättre än vad hobbyhästen har.


Eva ska köpa häst. Hon kan träna travhästar anser hon, det kan inte vara så jobbigt. Det räcker nog med att man kör den nån gång i veckan och så länge som hon orkar sitta i speedcarten, kanske max 40 minuter. Eva köper inte en utan två travhästar, för hästar ska ju inte vara ensamma.
Nån dag i veckan så kör hon den ena hästen längs småvägar i närheten av gården. Hemma på gården har hon ingen mark, kanske max 1 ha och då är tomten inräknad. Men det finns ett stall där båda travhästarna står.
Plötsligt efter ett amatörlöp på Halmstad blir den ena travhästen halt, jättehalt. Det är bäst att den står inne i stallet tillsvidare, den läker nog bäst inomhus, ensam. Den andra hästen släpper hon ut på ett lånat bete, grannen hade visst en gräsfläck han inte använder.

Det finns ingen skugga i hela hagen. Det finns ett badkar men i detta bor det mest alger och döda flugor. En dag låg det även en död fågel i badkaret och latar sig. Det är inte så viktigt, hon välter ut badkaret och fyller på en skvätt vatten. Det är nästan 28 grader varmt i flera dagar och hästen börjar bli lite trött av att stå i solen hela dagen. Grannen som äger gräsfläcken som hästen går på (fortfarande själv eftersom polaren är sjuk i stallet) börjar få dåligt samvete för den stackars hästen och skurar ur badkaret och fyller upp med vatten. Hästen dricker, dricker och dricker tills vattnet är slut. Nu står den vid badkaret med hängande underläpp.

På sommaren är det absolut lättast att ha häst, det har hon lärt sig från tiden på ridskolan, där hon red för 30 år sedan. På sommaren går hästen utomhus. Att det inte finns något solskydd, något vatten eller något för hästen att varken göra eller äta är inte relevant, för hästen ska gå utomhus på sommaren. Det här med hästens hovar kan ju vänta på sommaren, det gör inte så mycket om Brunte, 16 år, har lite långa tår, det kanske minimerar risken för att Brunte halkar om det, tack o lov för denna hästen, skulle regna en dag eller två.

Varje kväll springer hästen längs med staketet som vetter emot stallet där han hör hur hans polare får mat varje kväll. Brunte gnäggar och gnäggar och springer fram och tillbaka längs staketet, men Brunte får ingen mat idag heller, ”det finns ju gräs i hagen”. Hästen har nu gått på gräsfläcken i flera veckor, om det fanns något att äta här så är det länge sedan borta, hästen börjar bli tunn. Grannen påtalar att hästen ”nog måste ha lite extra mat”. Eva lägger ut 3 kg hö.

Frågan är, vad är värst? Att en travhäst får gå i löp 1 gång i veckan alternativt en häst som går utan mat i en gräshage hela dagarna…
Allting är relativt, tyvärr är historien om Brunte en sann historia som jag har lite för väl in på livet och något ingen utom Länsstyrelsen kan göra någonting åt. Skulle travhästen fara illa så står det över hela Aftonbladets sida i flera veckor, det följs till och med upp.

Jag anser fortfarande att hästens värsta fiende är okunskap eller en ovilja att ta hjälp och lära sig. JAG anser att hästen som går i den här hagen, utan mat och vatten, ändå har det lite värre än den travhäst som får massor med mat och skydd för solen varje dag.

Så Djurens Rätt, ni kanske skulle fokusera på att utbilda hobbyhästens ägare i hur man tar hand om hästar istället för att ge er på ett företag som fött upp, matat och tagit hand om sina hästar i flera decennier. Det finns en anledning till att avelshingstarna inom trav- och galoppsport blir väldigt gamla, och det beror INTE på att de stått utan mat en enda dag i sitt liv…

Jag TROR mig veta att okunskapen där hobbyryttaren, likt dess idol Meredith Michaels-Beerbaum på världens kanske hetaste häst Shutterfly, betslar upp Brunte med ett ”kombinationsbett” från Hööks med motiveringen ”Men Meredith Michaels Beerbaum har ett sånt” gör större skada än vad de vanliga entömsbett travtränaren har på sin lite väl taggade travhäst gör. 

Hästnörd och tillika Webbutvecklare som driver företaget Stuteri Valorous som inriktar sig på att utforma stilrena och enkla webblösningar för hästfolk, samt bedriver en connemarauppfödning i mindre skala. Leg. Sjuksköterska. www.valorous.se

En kommentar

  • Therese

    hittade din sida då jag var ute å surfade lite, bra inlägg tycker jag, som du skriver är det tyvärr många hobby hästar som ingen heller vet om som råkar illa ut, man kan klaga på alla sorters hästsporter att det inte är bra för hästen osv, men dom blir iaf skötta, tyvärr så har man sett för många ggr hobbyhästar som får stå inne länge utan mat å vatten för att ägaren hellre vill ha sovmorgon eller att dom får gå i hagarna utan skydd för att ägaren inte orkar ta in för då måste dom släppa ut dom på morgonen, som sagt utbilda hobbyhäst ägarna oxå!!!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.