Ett gripande inlägg, viss skönlitterär tendens…

Förhoppningarna var skyhöga, pulsen lite lätt förhöjd och jag filosoferade stilla över vad jag skulle våga prata om med kvällens gäst, som inte riskerade att hamna på hans blogg. Detta är tydligen något som folk faktiskt ägnar tid åt, just att filosofera över vad man säger till denna ibland nästan helgonförklarade bloggare. Jag kände hur den ”inre stressen” började trappas upp. Hur skulle det här gå.

När jag och Jannica återvänder från vår visit hos Fia så står han, Havrepappa, på stallbacken. Pärlan av svett rann nedför nacken, hade jag verkligen tänkt igenom detta tillräckligt noggrant, skulle jag gripas av panik och bara hysteriskt småfnittra inför mötet med ”the one and only”, typ.

Men vet ni vad, han var precis som vilken normal karl som helst.

Så jag är ledsen att grusa era förväntningar, men Havrepappa är nog lika mycket människa som vi andra.

Han lovade dock att fotografera mycket på tävlingen han befinner sig på idag. Jag citerar honom själv ”Det brukar skrämma folk”.