Häst

4 månader senare…

Igår dog sårskadehästen. Mycket hastigt och olustigt drogs hon ifrån oss. Det känns fortfarande overkligt att vi bara för några dagar sedan diskuterade hur hon skulle må så mycket bättre av att få komma ut och stå i Pernillas snart färdigbyggda sandhage. Vi har lärt oss och upplevt otroligt mycket med denna lilla häst under hennes knappt 4 år långa tid här på jorden.

Pernilla har fött upp den, utbildat den och tillsammans åkte vi till Swedish Selected Horse Sales, red pysslade och på slutet åkte till djursjukhus. Vi har ömsom gråtit, skrattat och varit lättade. Vi har varit otroligt stolta att vi klarade oss såhär långt. Hur rädda och tysta vi var den där kvällen då vi i snöstorm fick köra henne till Helsingborg och bara veckorna senare körde ner henne med inställningen att vi nog aldrig skulle få se henne igen, att vi förmodligen bara skulle få med oss grimman hem. Men hon repade sig och vi lärde oss att lägga Robert Jones-bandage och senare även lägga SicaCare bandage. Vi har lärt oss hur lätt det går åt skogen av ett litet, litet sår och att det inte alltid är så lätt att definiera vad som är bra eller dåligt bland veterinärer och hästfolk.

Sista gången hon var på Helsingborg så var Casper nöjd. Såret såg jättefint ut och hon skulle få börja promenera igen, allting såg plötsligt så mycket ljusare ut. 

Vid strax innan 11 ringer min telefon. Jag möts av tårar och hör knappt vad som sägs. ”Vi tar bort henne nu.. Kolik… tarmvred… veterinären känner mjälten”.
– Jag kommer.
Jag säger som det är till min handledare på praktiken, jag måste åka, ingen ska behöva stå där själv, speciellt inte någon utav mina vänner.

Det går inga tankar genom mitt huvud. Jag är mest chockad, sorgsen och tom. Varför just den här hästen? Det är klart att det inte varit bra för en 4 åring att stå på box i 4 månader, det förstår vilken vettig hästmänniska som helst. Men varför nu. Varför inte den där kvällen då såret var helt ruttet och hästen hade 40 graders feber. Varför nu.

När jag kommer fram ligger hon i boxen, stilla. Allting var över. Hon är fortfarande lite blöt efter smärtsvettningen mot slutet. Vi är tysta. Jag får inte fram några tårar, jag är fortfarande så otroligt chockad och tom inombords. Vi sitter hos henne en stund, klappar henne och försöker se det fina i att hon inte lider mer. Det är svårt för allting känns så otroligt orättvist.

Det har fortfarande inte riktigt sjunkit in att hon är borta. Att det inte blir några fler bandagebyten och att vi inte kommer att se några fler framsteg. 

Sov gott lilla ”Sulan” och tack för allt tid, erfarenhet och lärdom du berikat mig och Pernilla med. Du har verkligen varit en fighter.

IMG_3828
2009 – 2013

Hästnörd och tillika Webbutvecklare som driver företaget Stuteri Valorous som inriktar sig på att utforma stilrena och enkla webblösningar för hästfolk, samt bedriver en connemarauppfödning i mindre skala. Leg. Sjuksköterska. www.valorous.se

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.