Som i en dimma …

Idag är det en månad sedan världens bästa människa försvann. Sedan min bästa människa försvann. Sorgen jag går igenom har slagit hål på allting. Jag har helt tappat lusten och orken till egentligen allt. Det känns så otroligt tomt och mörkt. Sorgen äter stundtals upp mig, konsumerar hela mitt jag och det jag annars fann glädje i. ”Jag vet att du lever för dina barn, att det är tack vare dem som du kämpar på” sa du till mig en gång när livet var bra krångligt. Och i ärlighetens namn vet jag inte vad jag hade tagit mig till utan dem just nu i det här. Jag kan inte fatta att det idag är en hel månad sedan vi lämnade våra planer oavslutade. Det känns så märkligt. Jag är ständigt på väg att prata med dig, skriva något eller skicka en bild. Men jag hindras av det faktum att du ju inte finns mer. Du finns inte mer Lotta, och det gör så bedrövligt ont i mig. Varje dag egentligen under den här månaden har jag insett hur involverad du var, i hela mitt liv. Inte bara connemaradelen, utan även i allt annat. Det var dig jag gnällde, skvallrade och fnissade med. Det var dig jag dryftade hur tråkig dag jag hade haft, eller om barnen hittat på något. Det var hos dig jag sökte det mesta stödet. Nu står jag här trebent, så att säga. Det saknas en så vital del. Lotta, du var otroligt viktig för mig. Otroligt viktig.

Betäckningssäsongen är över för den här gången. Det har på det stora hela varit en bra säsong, även om allt inte tog sig och Zambah fått gå om 3 gånger. Första stoet Bingo betäckte i år började blöda ur slidan. Jag blev givetvis skiträdd, det har aldrig hänt mig innan och jag kunde höra min puls stiga i öronen. Shit! Vad gör jag nu? Jag ringde givetvis veterinären i första hand, men efter dennes råd och ordination ringde jag naturligtvis dig, Lotta. Du hade säkert varit med om det här innan, och vad kunde vara lugnare och tryggare råd än just dina. Jo, visst hade det hänt dig, förra säsongen. Ett utav Verdis ston hade blött, mycket. Mycket mer än det lilla som mitt sto blödde. Jag kände mig helt lugn och trygg med det, och allting blev bra. Jag hade faktiskt 1 sto till som blödde denna säsongen, kändes otroligt olustigt men även det gick bra och dräktigt blev det. Så många ston som jag har fått rådfråga dig om under åren. Som ”koksalthästen” 2018, där ditt råd var en spruta Prostaglandiner innan egen brunst men min veterinär menade på att det vore att likställa med att ge hästen natriumklorid (koksalt). Men brunstig blev hon, och fölade gjorde hon. Ingen skadad i år och 80% dräktigt, jag är på det stora hela nöjd.

I år tänker jag kanske mer än någonsin – varför håller jag på? Varför sliter jag som ett djur från maj till augusti med att få ihop allting när resultatet är så blekt? Du hade sagt åt mig att rycka upp mig, att det känns bättre när jag vilat lite ifrån allt och fölen börjar komma. När de nya bekantskaperna med stoägarna övergår till vänner för livet. Du brukade hänvisa till att ingenting kunde varit värre än din betäckningssäsong 2007. Sen fick jag återigen en ”kort” resumé av vad som var och hur du slet, men hur du fann glädjen i det igen och började om på nytt. ”Du gör det för att du brinner för det.” Och ja, det gör jag. Även om lågan har falnat något, just nu. Samtidigt tänker jag att du hade aldrig velat att jag skulle ge upp för att du inte finns mer. Du hade aldrig velat att vi slutade leva för att du gjorde det. Jag älskar det jag gör, även om betäckningssäsongerna är slitsamma.

Ditt stöd saknas verkligen Lotto, otroligt mkt. När jag drabbades av covid-19 i juni frågade du mig flera gånger varje dag hur det gick och hur jag mådde. Du var klart bekymrad men tacksam att jag drabbats så lindrigt. Du skulle inte hälsa på mig den helgen pga min covid-19. Det var din sista helg i livet. Vad jag önskar såhär i efterhand att du hade hunnit se både Lill-Babs och Valle.

Jag och Cissi har skrattat så gott åt allt tokigt som blev. Vi delar filmer med varandra där du pratar, tryggheten i att höra din röst. Som den där gången i Mercedesen på Irland. I värsta regnovädret på en smal väg längs ett berg och vi skrattade oss blåa åt två vandrare som inte märkt oss och om vi skulle tuta åt dem eller inte. Eller åt det faktum att du glömde min yngste son hela tiden och hann låsa dörren i bilen innan jag hunnit plocka ut honom. När du snavade på Omey, eller hur stolt du var över att du lärt dig zooma mer mobilkameran.

Lotta jag kan inte begripa att jag (och många andra givetvis) ska behöva bli gamla utan dig. Det känns så fattigt just nu. Det känns så otroligt fattigt. Alla matbilder du skickade, roliga klipp, hästar, tokiga selfies med mer föl än Lotta i fokus. Vårat skvaller om ditten och datten. Det var inte ofta du bad mig om råd, men det där med datorer det överlät du till mig. Jag både köpte och installerade datorn åt dig, på distans. Löste diverse krångel som när du ”på något vis” lyckats vrida bilden på skärmen 45* så allting var på snedden över skärmen.

Ända sedan dagen du dog har jag hört dig beskriva händelseförloppet den där dagen. Sådär som du brukade återberätta saker med så stor inlevelse och engagemang. Men det tar abrupt slut innan jag får en förklaring. Jag ser dig framför mig i din gröna gamla connemara-tshirt med yviga gester illustrerande hur du kände, vad som hände och så – blir det tyst. Slutet får vi aldrig veta.

Oliver saknar dig med. Han undrar ofta vem som kör din traktor nu, nu när du är uppe i himmelen. Han frågar ibland vad jag tror att du gör där uppe just nu? Om du kanske mockar eller skor hästarna som också finns där. Han brukar säga åt mig när jag är ledsen att ”var inte ledsen mamma, Lotta finns här med oss. Hon har inte försvunnit.”