Kan jag få lite av din energi?

Det är redan höst i Villtofta. Björkarna utanför mitt sovrumsfönster börjar så sakteliga slå över i oranget, gult och brunt. Min äldste son, Oliver, har börjat första klass och jag börjar hitta min roll som skolsköterska. Det känns vemodigt, har det ens varit sommar? Och i så fall, vart tog den vägen? I början av året kändes det som om våren och sommaren aldrig skulle börja, dagarna gick långsamt. Ena dagen var det 20 grader varmt för att i nästa stund behöva skrapa rutorna vid minus 12 en frisk aprilmorgon. Tiden går ju gärna långsammare när du väntar på något, i alla fall om du verkligen längtar efter något. Tiden är ju såklart inte ett smack påverkad av att just du väntar på något, men ibland kan man väl i alla fall få tro att man är så pass viktig att ens blotta existens böjer tiden och att den upplevs långsammare bara i syfte att jävlas med just dig. För det gjorde jag, längtade och hoppades att någon skulle anmäla sig på Språngrulla, på min alldeles egna seminstation. Jag visste ju inte ens hur jag skulle veta att någon hade anmält sig, och skulle någon vilja anmäla sig till min helt anonyma station. Jag är ju omgiven av stora, etablerade stationer och vågade inte hoppas på någonting.

I början av året jobbade jag heltid på endoskopienheten på lasarettet samtidigt som jag läste heltidsstudier till distriktssköterska på distans och förde en ständig kamp mot Vilhelms snor och förskolans panik över hur många gånger ”de faktiskt hade behövt torka hans näsa idag.” Kul kuriosa, under pandemins början arbetade jag på öron- näsa- och halskliniken. En utav deras specialistläkare på just näsa har barn i samma ålder som min yngste son. Vederbörande fick hämta sitt barn på dagis för att dennes näsa hade börjat rinna när de gått ut för att leka. Läkaren försökte förklara att ja det är så näsans slemhinna fungerar, den försöker hålla sig fuktig men fick se sig besegrad av samhällets panik över minsta lilla förkylning. Inte på något sätt vill jag minimera eller på annat sätt förminska förskolepedagogernas roller men anvisningarna och restriktionerna lämnade mycket att önska …

Under hösten 2020 var jag hemma med vård av barn 60 dagar av 90 på grund av att min två år gamla son snorade i omgångar. Oavsett pandemi eller inte, så snorar tvååringar. Varenda gång svor jag över just det att alla tvååringar snorar höst och vinter och att det sannolikt är borta till påsk. Så blev det också. Fram till och med påsk behövde jag i princip vara hemma med Vilhelm varannan vecka. En månad betalade regionen ut hela 10 500kr i lön till mig. 80% av resten fick jag månaden därpå av försäkringskassan.

Jag tycker inte om att sväva i ovisshet, jag tycker om att veta vad som ska hända imorgon. Men i och med att jag inte på förhand kunde veta om det skulle komma ett utomstående sto eller 20 så började ekvationen att jobba 100% på lasarett samtidigt som jag skulle sköta eventuellt 20 ston att bli svår att lösa. I början av året, när jag kontaktade HR-avdelningen på sjukhuset och frågade om det var möjligt att använda intjänad och sparad semester som VFU-dagar på min utbildning, så hette det från avdelningens sida att jag absolut kunde få mina två praktik perioder á fem veckor lösta under våren. De första fem veckorna med hjälp av intjänad semester och de övriga fem som tjänstledigt. Det hette inte det en månad innan praktik period två. Då hette det plötsligt att ”jag ju precis fått fem veckors semester och det går inte bevilja tjänstledighet.”. Så, jag sa upp mig helt enkelt och plötsligt gick tjänstledigheten att lösa i ett nafs och dessutom blev jag entledigad redan 7 maj, trots att jag hade uppsägningstid till och med 26 juni. När lönebeskedet kom i maj förstod jag plötsligt varför det gått så lätt att bryta min åtta år långa fastkedjning i Region Kronoberg. De kunde dra alla mina semesterdagar.

Hur som helst där stod jag plötsligt. Utan fast anställning, med en nystartad seminstation med hittills ett anmält sto, min business-partners sto Bellarina (e Marwin – Shogun – Stove Friend) och en framtid i dimma. Lagom till att jag skulle påbörja mina sista fem veckors praktikperiod började dessutom näsan rinna på, ja ni förstår vem, min yngste son Vilhelm så min mamma fick komma ner och vabba för första gången på säkert 25 år. Det gick ju såklart fint och jag kasserade in de sista 7,5hp på min väg mot distriktssköterskeexamen. Då plingade det plötsligt till i mailkorgen. ”Du har en ny anmälan på din station i Språngrulla”. Och ett pling till, och sen ringde telefonen. Plötsligt hade jag inte mindre än 11 utomstående ston anmälda på min seminstation med startdatum 26 april. I grevens tid fick jag även det där 50% jobbet på ett äldreboende i Växjö som hyrsköterska och vips så var sommaren räddad. Sommaren då jag skulle citat ”jobba lite mindre och spendera mer tid med mina barn”. Eller vad var det du sa Lisa …

To be continued…