Dagarna lider mot sitt slut…

Nu är det snart inte många timmar kvar av det som började i januari. Det känns både skönt och fruktansvärt. Men jag kan luta mig emot att jag provat allt, gjort allt och framförallt köpt allt. Det gick inte att bromsa Monias fång. Ingenting bet och nu står jag med en ponny som är så kraftigt hovbensroterad och sänkt att hennes liv inte går att rädda.

Men jag är ändå glad att jag försökt. Att jag kämpat och slitigt för att komma hit. Komma fram till Regents 3 månaders dag. Med hans mamma.

Rösten spricker hela tiden och tårarna rullar så fort jag bara skänker en tanke på vad som komma skall. Jag har ett fantastiskt team av människor som ska hjälpa mig. Hjälpa Monia. Hjälpa henne att få ro till slut. Vila från alla hennes krämpor.

Det gör ont i hela mig att behöva ta farväl av denna otroliga lilla ponny. Smarta, kloka och glada Önnarps Monia. Även när du mått som sämst och haft jobbigt att bara vara så har du gjort vad som helst för en morot. Så, det är inte mer än rätt att det serveras mycket morötter.

Och hälsa Graffe.

Now’s all we’ve got, and time can’t be bought. I know it inside my heart forever will be ours, even if we try to forget – love will remember.