I mitt huvud peppar jag mig själv. 

Jag har haft en ”hook up” på min vikt i många, många år. Jag fixerar vid en siffra på vågen istället för att trivas med mig själv. Jag är verkligen inte överviktig, jag är inte heller underviktig. Jag är nog snarare ganska precist normalviktig. Men när jag mår dåligt, så fixerar jag än värre. När jag mår som sämst så kan jag envist hoppa över att äta i ett par dagar. Det går inte om jag jobbar. Det är nämligen svårt att hålla fasaden uppe och vara glad om du har noll energi att hämta det ifrån. Men när jag är hemma själv så är det enkelt för mig att hoppa över att äta. Jag lever sannerligen inte som jag lär. Jag säger åt Linn varje gång att hon ska äta först innan hon kommer till stallet. Jag har svimmat i stallet en gång, för 10 år sedan. Har inte svimmat någon gång sedan dess, jag har lärt känna min kropp. Jag kunde få totaldamp på Monarch och gapa på honom tills jag, i efterhand, insåg att det krävdes av mig att jag hade ätit om jag skulle ha tålamod att stå ut med Monarch när han var, Monarch 🙂 Jag är en mästare på att blockera bort mina hungerskänslor. Det kommer såklart till en gräns där jag ger upp och äter. Jag har aldrig varit anorektisk, ej heller bullimiker. Någon form av galant ätstörning kan jag väl tillskriva mina andra personlighetsstörningar 🙂 men det var tio år sedan det var så illa. Det är också en typ av självskadebeteende. Som jag gör lite sådär i min ensamhet. Och det fungerar inte att predika för mig, jag vet trots allt att ”äta bör man, annars dör man”. 🙂 

Jag är noga med att hästarna får mat på ungefär samma tider varje dag. Att de dessutom får BRA foder. Det är viktigt med dem, och med stallchefen såklart. Stallchefen har ärvt sin ömma moders humör och temperament, och det är det bäst att mata! 🙂 Men min egen kropp sliter jag väldigt på. Jag jobbar och sliter. Den senaste tiden har jag dock ryckt upp mig väldigt. Jag äter flera gånger om dagen. En fixering finns dock kvar. Våghelvetet. ”Släng ut vågen.” Ta bort möjligheten är någonting jag blivit drillad med. Finns inte möjligheten så är utövningen omöjlig. Men jag borde kunna ha en våg – utan att missbruka den 🙂 

Idag har Bingo och jag ridit galoppintervaller på ridbanan drillade av Morgonpasset i P3 podden från någon gång i februari. Jag är helt slut i kroppen. Mina vader och lår fullkomligt BRANN (hur kan någon njuta av den känslan?) När det tar emot som mest så peppar jag mig själv i huvudet – du kommer bli sååååå besviken om du slutar nu! Och det blir jag ju! Så jag håller ut. Glad att jag ätit idag. Jag är ingen bra ryttare för Bingo om jag inte har någon energi att stötta honom med. Då blir jag bara en dödvikt på ryggen på honom. 

Det har varit en lång nedåtgående spiral den senaste tiden. Jag ser fram emot fredag. Då kommer Charlotte. Det ska bli så skönt. Hon kan rycka upp mig om någon. Nu är snart min lediga dag över. Jag har bara dammsugit och skurat undervåningen, bytt en packning i toaletten på ovanvåningen (såhär 3 år senare), skurat köket, lagat mat, levererat foder, fixat stallet, tittat på Nalle Puh, diskat, tvättat kläder, lekt med stallchefen, varit hundvakt … 🙂