Myskankor

Ja, för er som har missat det – jag har gått och blivit ankmamma. Inledningen på min karriär vart allt ifrån framgångsrik, myskankan Fisen flög iväg redan första dagen de fick vara ute och har påträffats uppäten knappt 100m från gården. Pysen däremot, Fisens kamrat, återfanns vid liv 100m på andra hållet vandrades hos mina grannar. Pysen fick då sällskap av Frusen, Doris och Ragnhild. 

En solig söndag tog jag och stallchefen en dagsutflykt till Helena Grühb utanför Ystad. Först plockade vi upp Helena, som jag lärde känna 2003 då jag samlade bilder på Brolötens ponnyer – sedan har vi som hållit kontakten över åren gällande hästar, hundar och diverse andra livsöden och erfarenhet. Helena är en välmeriterad uppfödare av New Forrest under prefixet ”Dimmans”. Mest känd (?) må väl ändå Dinmans Eros vara som tagit otaliga segrar såväl internationella som nationella i fälttävlan och hoppning. Hur som haver, jag fick för mig (under influenser av alkohol, ursäkta) att skaffa mig myskankor. Varför undrar ni nu. Jo! För att myskankor ska vara riktigt förtjusta i mördarsniglar. Och just mördarsniglar har jag lika gott om som det finns sten här i Småland. Så, lite under influensen av alkohol fick jag för mig att tinga två ankor som Helenas son, Simon, hade till salu, i Ystad. En enkel resa på 22 mil. Men vad gör det? Jag fick ju tillfälle att hänga i några timmar med Helena, få en snabb överblick av hennes gård, fånga en anka och besöka en bonde på andra sidan åkern, träffa två grisar och fånga ytterligare en anka innan jag och stallchefen i all hast fick återvända hem igen pga jobb och dagis dagen därpå. 

Väl hemma installerades Pysen och Fisen (döpt av stallchefen givetvis) i ankhuset, också känd som ”betongbunkern” eller i mer korrekta termer ”den misslyckade jordkällaren” på gården. Pga att det sedan en tid saknats takpannor på ovannämnd bunker, vilket gjort den en aning regnskadad (läs möglig/rutten invändigt) så fick min mesta bästa kusin Christopher hjälpa mig att täcka taket med presenning innan det var dags för inflyttning. Jag har tyvärr inte råd med något takbyte i år (bidrag SWISHAS med fördel till 0704940611, gällande såväl ligghall till hästarna som ankbunker (ange gärna bidragets anknytning)) – så det fick bli en Biltema-lagning helt enkelt. 

In flyttade ankorna och jag lycklig i hågen, och med absolut 0 förkunskap om ankor bortsett från erhållen erfarenhet inhämtad via Google, tänkte att de fattar nog snabbt vart de bor och ska väl trivas i detta cheatau. Det gjorde de – inte. Först och främst, de åt inte. Som nummer två så greps de av panik så snart jag öppnade dörren. Jag tänkte att, de mår nog bättre av att få gå ute! Sagt och gjort öppnade jag dörren och i ett nafs så var Fisen spårlöst försvunnen. Johannas godtycklighet som ankkännare – minus 10 poäng. Pysen, den mer skygge och absolut inte handmatade eller ens klappade tog residens under stallchefens stora rutschkana utanför Snicken. Att försöka närma sig och eller fösa Pysen till ankhuset var 100% framgångslöst. I två dagar huserade hon under rutschkanan för att på morgonen dag tre – vara spårlöst försvunnen. JAJA tänkte jag, en erfarenhet rikare – jag ska inte ha ankor tänkte jag. På kvällen ringer telefonen och jag är lite upptagen och kan inte svara. Det är min närmsta granne, Hanne, som då istället smsar – ”Din anka spatserar just förbi oss mot Helge!” Shit! Jag börjar jobba om 45 minuter (not 21:00). Smsar Ingrid. Jag har hittat ankan, vi måste fånga den innan den är lika försvunnen som den andra! Ingrid kommer på stört med en stor håv. Sedan följer 25 minuters jakt av Pysen (som vi känner igen pga vi har klippt hennes vingar två dagar tidigare – klokt beslut såhär i efterhand!). Efter 25 minuters uselt jagande är Pysen till slut så trött att hon lägger sig platt på asfalten och jag lyckas fånga henne i håven. Nu råder häktning med samsittningsförbud i ankbunkern tills vidare. In åkte ankan och Johanna åkte till jobbet. 

En anka ska inte vara själv … Blocket fick bli min vän i nöden under nattpassets lugnare tider. Två ankor och en drake (hane) säljes i Össjö utanför Ljungby. Sagt och gjort en måndags förmiddag begav jag mig till Össjö och hämtade Frusen och hans fruar Doris och Ragnhild. Det sista mannen jag hämtade ankorna hos sa var ”låt dem nu boa in sig ordentligt innan du släpper ut dem.” Ja det ser du, det kan du ge dig fan på! Där hade jag åtminstone någon form av erfarenhet. Så, in flyttade alltså 3 ankor till. 2 blev 1 blev 4… helt logiskt! Ungefär som jag arbetat med mina hästar! 1 blev 3 blev 2 blev 4 blev 6! 

I tre veckor var de häktade med fulla restriktioner i ankbunkern. Ni som känner mig vet att jag är prylgalen. Ett besök på lantbutiken.se resulterade i en vatten- och foderautomat på ben för ankor – som förövrigt saknar bordsskick till 100%. Senare inköptes även sandlåda i form av äpple från Toy’s r Us som fungerar som pool för ankor – som uppskattar att bada. Den är mycket (!) uppskattad av framförallt Pysen som blir heeeeelt galen när vattnet är nytt. Efter tre veckor släpptes de ut för första gången. Spänningen var olidlig. Skulle jag bli av med ytterligare ankor? Skulle de återgå till sitt hem – någonsin? Vet ni vad, de var ute en stund sedan spatserade de tillbaka in i tryggheten i ankbunkern. I täten Frusen, som vart han än går, har damerna hack i häl. Snabbt var jag där och slog igen dörren och skrattade nervöst för mig själv lycklig över att ankorna varit ute och nu var tillbaka! 

Så, jag har alltså skaffat myskankor. De kan faktiskt vara bland det dyraste jag fått för mig att köpa – men ack så söta de är när de simmar och leker i Gummagårdssjön (läs en utav mina något regnsjuka hagar). 

Närmst i bild är Frusen, vit anka är Pysen (född i Ystad), till vänster om Pysen ser ni Ragnhild och lite bakom henne Doris. 

Stallchefen har fixat nytt badvatten och Frusen godkänner temperaturen. Damerna väntar snällt på sin tur. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *